Gasolin - filmen om dem...
Åkte till Köpenhamn igår. Gick på Grand Teatret, köpte biljett för att sedan gå på dansk krog o äta gott. Till det ett par bajer o en Ålborg. Två timmar senare bänkade vi oss på tredje raden och fick oss till livs historien om Gasolin, det största danska rockbandet någonsin.
Gasolin bestod av fyra killar som ville spela, Frantz Beckerlee på gitarr, Wili Jönsson - den skelöjde halvsvensker på bas o klaviaturer, Sören - Charlie Bom Bom - Berlev på trummor och så Kim Larsen på sång och gitarr. Tillsammans skapade de musik som förevigt satt sig i hjärtat på miljoner danskar och en och annan svensk, undertecknad är en av dem.
Första gången jag fick öronen på bandet var med deras live-lp, jo en riktig vinylare - den kom 1976, Gasolin Live Sådan. Första gången jag såg dem var på Olympen i Lund, sen även i Malmö Folkets Park och på Isstadion i samma stad.
Filmen berättar historien om hur de startade bandet, grälade, bytte trummis för att den förstes nerver inte höll för de ständiga bråken, grälade, skrev låtar, grälade, spelade live, grälade, spelade in plattor, grälade, sålde miljoner skivor, grälade och till slut la ner bandet när de stod på toppen. Även det beslutet grälade man om eftersom Frantz tyckte att det fanns en intressant musikalisk utveckling efter det som blev sista studioplattan - Gör det något - fast med danskt uttal.
Bråken uppstod oftast mellan motpolerna i bandet, dvs Kim och Frantz. Det kunde röra sig om texterna - ska vi sjunga på engelska eller danska, vilken riktning ska bandet ha, hur ska plattorna låta, osv i all oändlighet. Den som kunde lugna ner dem och binda i hop bandet var Wili Jönsson, Sören Berlev verkar mest glad åt att ha fått banka på sina trummor.
Efterhand som succéerna kom och Kim Larsen kände att han kunde stå på egna ben, i rättvisans namn ska sägas att han också bidrog med flest låtidéer och låtar, så blev det obalans på den kreativa sidan. Efter sju danska studioplattor gick de skilda vägar. Det släpptes också en engelsk platta - Killin' Time - som inte är något mästerverk.
Filmen är kul att se av det skälet att man faktiskt känner och förstår de spänningar som fanns i bandet, man förstår också att det var det som drev dem framåt. Det verkar som att Beckerlees ständiga ifrågasättande av Larsens idéer, både musikaliskt och textmässigt, vässade bandet och utvecklade dem. Men till sist orkade man inte. Bandet gjorde en sista skandinavienturné och så var det bra med det.
Det mest uppseendeväckande är egentligen när Kim Larsen efter år av Gasolin-förnekande säger att han kommit på att den tid han tillbringade i Gasolin var fantastisk och att han är glad att han fick tillbringa den med fyra personer som trots allt är hans allra bästa vänner.
Filmen är välgjord och intressant med smarta klipp mellan intervjupersonerna, tillbakablickar i ett nostalgiskt ljus och riktiga filmklipp från medlemmarnas ungdom och deras första spelningar. Den handlar på något sätt också om förlorad ungdom, mognad, ålderdomens vishet och att man ska ta vara på det man har. Det känns så när man ser glädjen i deras ögon och hör skratten när ett eller annat roligt minne kommer upp. Inte utan att man tänker på en annan stor dansk berättare och hans "Flickan med svavelstickorna". När det brann var det varmt och gott men sen visade det sig att man eldat upp det det enda som höll en uppe.
Det är väl som Frantz Beckerlee sa på socialkontoret i Christianshavn, efter tre månader utan Gasolin och med helt tomma fickor; det går upp och ned i showbussiness.
Gasolin bestod av fyra killar som ville spela, Frantz Beckerlee på gitarr, Wili Jönsson - den skelöjde halvsvensker på bas o klaviaturer, Sören - Charlie Bom Bom - Berlev på trummor och så Kim Larsen på sång och gitarr. Tillsammans skapade de musik som förevigt satt sig i hjärtat på miljoner danskar och en och annan svensk, undertecknad är en av dem.
Första gången jag fick öronen på bandet var med deras live-lp, jo en riktig vinylare - den kom 1976, Gasolin Live Sådan. Första gången jag såg dem var på Olympen i Lund, sen även i Malmö Folkets Park och på Isstadion i samma stad.
Filmen berättar historien om hur de startade bandet, grälade, bytte trummis för att den förstes nerver inte höll för de ständiga bråken, grälade, skrev låtar, grälade, spelade live, grälade, spelade in plattor, grälade, sålde miljoner skivor, grälade och till slut la ner bandet när de stod på toppen. Även det beslutet grälade man om eftersom Frantz tyckte att det fanns en intressant musikalisk utveckling efter det som blev sista studioplattan - Gör det något - fast med danskt uttal.
Bråken uppstod oftast mellan motpolerna i bandet, dvs Kim och Frantz. Det kunde röra sig om texterna - ska vi sjunga på engelska eller danska, vilken riktning ska bandet ha, hur ska plattorna låta, osv i all oändlighet. Den som kunde lugna ner dem och binda i hop bandet var Wili Jönsson, Sören Berlev verkar mest glad åt att ha fått banka på sina trummor.
Efterhand som succéerna kom och Kim Larsen kände att han kunde stå på egna ben, i rättvisans namn ska sägas att han också bidrog med flest låtidéer och låtar, så blev det obalans på den kreativa sidan. Efter sju danska studioplattor gick de skilda vägar. Det släpptes också en engelsk platta - Killin' Time - som inte är något mästerverk.
Filmen är kul att se av det skälet att man faktiskt känner och förstår de spänningar som fanns i bandet, man förstår också att det var det som drev dem framåt. Det verkar som att Beckerlees ständiga ifrågasättande av Larsens idéer, både musikaliskt och textmässigt, vässade bandet och utvecklade dem. Men till sist orkade man inte. Bandet gjorde en sista skandinavienturné och så var det bra med det.
Det mest uppseendeväckande är egentligen när Kim Larsen efter år av Gasolin-förnekande säger att han kommit på att den tid han tillbringade i Gasolin var fantastisk och att han är glad att han fick tillbringa den med fyra personer som trots allt är hans allra bästa vänner.
Filmen är välgjord och intressant med smarta klipp mellan intervjupersonerna, tillbakablickar i ett nostalgiskt ljus och riktiga filmklipp från medlemmarnas ungdom och deras första spelningar. Den handlar på något sätt också om förlorad ungdom, mognad, ålderdomens vishet och att man ska ta vara på det man har. Det känns så när man ser glädjen i deras ögon och hör skratten när ett eller annat roligt minne kommer upp. Inte utan att man tänker på en annan stor dansk berättare och hans "Flickan med svavelstickorna". När det brann var det varmt och gott men sen visade det sig att man eldat upp det det enda som höll en uppe.
Det är väl som Frantz Beckerlee sa på socialkontoret i Christianshavn, efter tre månader utan Gasolin och med helt tomma fickor; det går upp och ned i showbussiness.
