Celebration Day - Led Zeppelin sista show
Led Zeppelin har släppt sin återförenings, hyllnings, och avskedskonsert i o2 Arena på CD/Dvd och BlueRay för de som inte såg dem live eller på bio. Den är väl värd en titt eller ett köp.
När John Bonham kvävdes i sina egna spyor dog också Led Zeppelin. John Paul Jones, Jimmy Page och Robert Plant kunde inte tänka sig att fortsätta utan honom och hans kraftfulla, energiska, tekniska och finessrika spelstil. Hans påverkan på soundet var så stort att de menade att det inte gick att fortsätta.
Till saken hör också att bandet var på väg utför, sista plattan som spelades in i Stockholm, i Björn och Bennys Polarstudio, har inte många höjdpunkter med Led Zeppelin mått mätt. Jimmy Page var knappt närvarande på grund av sitt heroinmissbruk och Robert Plant plågades av, som han såg det, bandets dåliga karma. För hans del hade en son dött, han själv varit med om en bilolycka med sin fru och han fick mer eller mindre ligga i gips under hela inspelningen av näst sista albumet – Presence. Dessutom hade framförallt Bonhamns och Pages alkohol och drogmissbruk börjat märkas på scen. Det var med andra ord en ganska lämplig tidpunkt att lägga ner.
Karriären behöver jag inte skriva så mycket om mer än att de tog världen med storm och att deras plattor och konserter sålde i massor. Jimmy Page gitarrspel, John Bonhams trummor, Robert Plants röst; vilken ryktas ha varit så stark att han inte behövde mickas upp när de repade, och John Paul Jones basspel tillsammans med hans keyboard, mandolin och en massa andra instrument, skapade ett band som var och är unikt.
Från första plattan 1969 tills punken slog igenom ägde de världen och de låg på Atlantic Records, ett amerikanskt skivbolag lett av musikentusiasten Ahmet Ertegun. Han var den som erbjöd dem skivkontrakt och stöttade dem när de svepte över USA och tog världen med storm. Han blev deras personliga vän och bundsförvant ända fram till sin död 2006.
Efter att ha lagt ned har de gjort enstaka offentliga framträdanden tillsammans. Live Aid var ett sådant, ett dåligt repeterat och utfört trelåtars framträdande, firandet av Atlantic Records 40-årsjubileum var ett annat och därefter stod de ståndaktigt emot återföreningar och turnéer. Men när Ahmet Ertegun dog gick alla med på att göra en hyllningskonsert till sin vän och mentor.
Musikvärlden och fans blev som tokiga.
För att ersätta John Bonham tog man in hans son Jason, en trummis i samma stil och dessutom mer eller mindre en medlem av Led Zeppelin-familjen. Ibland hade han hoppat in och lirat när bandet jammade och det redan som väldigt ung.
Valet av spelplats föll på O2-Arena i London och man beslöt sig för att lotta ut biljetterna, 18000 fanns att tillgå, 20 miljoner personer ansökte. Jag skriver det igen; 20 miljoner ville ha en biljett till en konsert med Led Zeppelin. En sak är säker, kändisar är inte bara rika, vackra och lyckliga – de har tur som tokiga också. Alla de som man förväntat sig skulle komma lyckades vinna i lotteriet och var på plats…
Snacket gick om turnéer men som vanligt tackade Robert Plant nej. Dock beslöt man sig för att filma hela konserten och nu har den visats på biografer runt världen och släppts på CD/DVD/BlueRay. Och jag har ett exemplar…
Det är bra, till och med mycket bra. Från första låten Good times bad times, som också inledde första albumet, fram till sista extranumret Rock and Roll låter det som Led Zeppelin, fast ett mer moget sådant. Plant kommer inte alltid upp i de högsta registren men ärligt talat är det rätt skönt och Page, som jag alltid upplevt har spelat fortare med plektrumhanden än vad vänsterhanden ibland klarat, gör en bra konsert. Även om solot på Stairway to heaven inte håller samma klass som under 1970-talet. Men med tanke på att de inte spelat ihop som band sedan 1988 låter det fantastiskt.
Som konsertfilm är det en en bra om än inte sensationell produktion, kamerorna har lyckats fånga blickarna och leendena. De av glädje för att det låter så bra, de av kärlek för att bandet trots allt delade en fantastisk erfarenhet tillsammans som unga, och de för att de fortfarande kan, men kanske framförallt de som kommer för att de är vänner och på ett eller annat sätt älskar varandra i kraft av sin gemensamma upplevelse.
Låtar som sticker ut är In my time of dying, kraften i Jason Bonhams trumspel är inte långt efter pappas original, och Jimmy Page lirar gitarr som den gitarrhjälte han är. Även i No Quarter, där John Paul Jones vackra pianospel tillsammans med det meditativa drivet i trummorna och Jimmy Pages magiska gitarr skapar en skör, vacker och stämningsfull känsla, låter det kanon. Under funkdrivet i Trampled under foot går det knappt att sitta still och till och med gamla, gråa och luttrade fans känner hur det spritter i benen.
Men allra bäst och allra mest Led Zeppelin är Kashmir, den är majestätisk, magnifik, magisk och bara så fruktansvärt jävla bra, med en tyngd och ett självklart sväng och häng som bara det här gänget av 60-åriga farbrödrar klarar av att lira.
I sista extranumret Rock and Roll, kanske den allra sista låt som de tre originalmedlemmarna framför tillsammans, är det så bra att Jason inte verkar vilja avsluta låten när han kopierar och expanderar farsans enorma slutfill. Det är till och med så att man ser Jimmy Page kolla på honom med en road min som säger; sluta nu för helvete. Till sist slår Jason av, publiken jublar och bandet tackar publiken. Jason Bonham går av scenen in i sin loge och gråter som ett barn.
Cirkeln är sluten…
Till saken hör också att bandet var på väg utför, sista plattan som spelades in i Stockholm, i Björn och Bennys Polarstudio, har inte många höjdpunkter med Led Zeppelin mått mätt. Jimmy Page var knappt närvarande på grund av sitt heroinmissbruk och Robert Plant plågades av, som han såg det, bandets dåliga karma. För hans del hade en son dött, han själv varit med om en bilolycka med sin fru och han fick mer eller mindre ligga i gips under hela inspelningen av näst sista albumet – Presence. Dessutom hade framförallt Bonhamns och Pages alkohol och drogmissbruk börjat märkas på scen. Det var med andra ord en ganska lämplig tidpunkt att lägga ner.
Karriären behöver jag inte skriva så mycket om mer än att de tog världen med storm och att deras plattor och konserter sålde i massor. Jimmy Page gitarrspel, John Bonhams trummor, Robert Plants röst; vilken ryktas ha varit så stark att han inte behövde mickas upp när de repade, och John Paul Jones basspel tillsammans med hans keyboard, mandolin och en massa andra instrument, skapade ett band som var och är unikt.
Från första plattan 1969 tills punken slog igenom ägde de världen och de låg på Atlantic Records, ett amerikanskt skivbolag lett av musikentusiasten Ahmet Ertegun. Han var den som erbjöd dem skivkontrakt och stöttade dem när de svepte över USA och tog världen med storm. Han blev deras personliga vän och bundsförvant ända fram till sin död 2006.
Efter att ha lagt ned har de gjort enstaka offentliga framträdanden tillsammans. Live Aid var ett sådant, ett dåligt repeterat och utfört trelåtars framträdande, firandet av Atlantic Records 40-årsjubileum var ett annat och därefter stod de ståndaktigt emot återföreningar och turnéer. Men när Ahmet Ertegun dog gick alla med på att göra en hyllningskonsert till sin vän och mentor.
Musikvärlden och fans blev som tokiga.
För att ersätta John Bonham tog man in hans son Jason, en trummis i samma stil och dessutom mer eller mindre en medlem av Led Zeppelin-familjen. Ibland hade han hoppat in och lirat när bandet jammade och det redan som väldigt ung.
Valet av spelplats föll på O2-Arena i London och man beslöt sig för att lotta ut biljetterna, 18000 fanns att tillgå, 20 miljoner personer ansökte. Jag skriver det igen; 20 miljoner ville ha en biljett till en konsert med Led Zeppelin. En sak är säker, kändisar är inte bara rika, vackra och lyckliga – de har tur som tokiga också. Alla de som man förväntat sig skulle komma lyckades vinna i lotteriet och var på plats…
Snacket gick om turnéer men som vanligt tackade Robert Plant nej. Dock beslöt man sig för att filma hela konserten och nu har den visats på biografer runt världen och släppts på CD/DVD/BlueRay. Och jag har ett exemplar…
Det är bra, till och med mycket bra. Från första låten Good times bad times, som också inledde första albumet, fram till sista extranumret Rock and Roll låter det som Led Zeppelin, fast ett mer moget sådant. Plant kommer inte alltid upp i de högsta registren men ärligt talat är det rätt skönt och Page, som jag alltid upplevt har spelat fortare med plektrumhanden än vad vänsterhanden ibland klarat, gör en bra konsert. Även om solot på Stairway to heaven inte håller samma klass som under 1970-talet. Men med tanke på att de inte spelat ihop som band sedan 1988 låter det fantastiskt.
Som konsertfilm är det en en bra om än inte sensationell produktion, kamerorna har lyckats fånga blickarna och leendena. De av glädje för att det låter så bra, de av kärlek för att bandet trots allt delade en fantastisk erfarenhet tillsammans som unga, och de för att de fortfarande kan, men kanske framförallt de som kommer för att de är vänner och på ett eller annat sätt älskar varandra i kraft av sin gemensamma upplevelse.
Låtar som sticker ut är In my time of dying, kraften i Jason Bonhams trumspel är inte långt efter pappas original, och Jimmy Page lirar gitarr som den gitarrhjälte han är. Även i No Quarter, där John Paul Jones vackra pianospel tillsammans med det meditativa drivet i trummorna och Jimmy Pages magiska gitarr skapar en skör, vacker och stämningsfull känsla, låter det kanon. Under funkdrivet i Trampled under foot går det knappt att sitta still och till och med gamla, gråa och luttrade fans känner hur det spritter i benen.
Men allra bäst och allra mest Led Zeppelin är Kashmir, den är majestätisk, magnifik, magisk och bara så fruktansvärt jävla bra, med en tyngd och ett självklart sväng och häng som bara det här gänget av 60-åriga farbrödrar klarar av att lira.
I sista extranumret Rock and Roll, kanske den allra sista låt som de tre originalmedlemmarna framför tillsammans, är det så bra att Jason inte verkar vilja avsluta låten när han kopierar och expanderar farsans enorma slutfill. Det är till och med så att man ser Jimmy Page kolla på honom med en road min som säger; sluta nu för helvete. Till sist slår Jason av, publiken jublar och bandet tackar publiken. Jason Bonham går av scenen in i sin loge och gråter som ett barn.
Cirkeln är sluten…
Gammal är äldst
En solig dag, en resa till Köpenhamn, Steve Winwood på Amager Bio, en bra konsert och ett par go'a pilsner innanför västen. Vad kan man mer begära av livet? Inte mycket faktiskt. Kanske en vacker kvinna vid sin sida men det fick gå bra med min kompis.
Det är inte klokt så fort det går att ta sig över sundet. Från det att vi klev på tåget på Centralen i Malmö, tills det att vi steg av på Amager Bros Metro-station gick det 45 minuter. Helt fantastiskt, och sedan har de ju god öl i vårt grannland också. Visserligen fick vi leta en stund innan vi hittade Marcels Bodega, där en äldre, liten och senig dansk sålde oss varsin Hof för det faciaIa priset av 14 danska kronor styck. Att han sedan inte var Danmarks mest älskvärda, positiva och serviceinriktade person fick man ta. Vi kunde i alla fall avnjuta våra pilsner på en liten bakgård, bland blommor och blad endast 15 meter ifrån den brusande trafiken på Amager Brogade. Det märks att Köpenhamn är en storstad.
Som sagt åkte jag till Köpenhamn i går och tittade på Steve Winwood, en levande legend varken mer eller mindre. I mitten av 1960-talet slog han som 15-åring, igenom med Spencer Davies Group - där han var med och skrev och sjöng flera av deras stora hits. Keep on runnin', I'm a man, Give me some lovin' hette låtarna och de framfördes i går. Faktum är att han började med I'm a man - en rätt cool inledning faktiskt.
Winwood har ju spelat med Clapton i Blind Faith, haft egna bandet Traffic, lirat på platta med Jimi Hendrix och sjunger duett på en av min stora favorits plattor - Etta James och låten Give it up. De senaste 25-30 åren har han kört solo och ska man vara helt ärlig har han inte haft en hit sedan Roll with it, som jag tror kom 1987. Som han själv sa efter de två första låtarna - jag har en lång karriär att plocka låtar ifrån och vi ska försöka täcka hela, vilket han gjorde. De två första låtarna spann över 38 år.
Bandet han hade med sig var tight, groovy och funky. Det fräckaste var trummisen och congaspelaren som tillsammans skapade ett bra funkgroove i de flesta låtarna, konstigast var att han inte hade någon basist. Han basade med sin vänsterfot på Hammondens orgelpedaler, ibland spelade han nog in sitt pedalande och körde bas-slingorna i en loop. Efter ett tag saknade man inte basisten. Måste också säga att mixerkillen gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det lät som när du sitter hemma i soffan och spelar på stereon med bra tryck, så rent och sepererat var soundet.
Inte nog med att han har en stor låtskatt att ösa ur. Han sjunger bra, trakterar en mandolin och spelar fantastisk Hammond emellanåt. Ovanpå allt är han en fena på gitarr vilket han visade i den gamla Traffic-dängan - Dear Mr Fantasy. Där var det Clapton-klass emellanåt. Det är bara att ge sig och tycka att han och bandet gjorde ett bra jobb, och erkänna att gammal är äldst.
Det är inte klokt så fort det går att ta sig över sundet. Från det att vi klev på tåget på Centralen i Malmö, tills det att vi steg av på Amager Bros Metro-station gick det 45 minuter. Helt fantastiskt, och sedan har de ju god öl i vårt grannland också. Visserligen fick vi leta en stund innan vi hittade Marcels Bodega, där en äldre, liten och senig dansk sålde oss varsin Hof för det faciaIa priset av 14 danska kronor styck. Att han sedan inte var Danmarks mest älskvärda, positiva och serviceinriktade person fick man ta. Vi kunde i alla fall avnjuta våra pilsner på en liten bakgård, bland blommor och blad endast 15 meter ifrån den brusande trafiken på Amager Brogade. Det märks att Köpenhamn är en storstad.
Som sagt åkte jag till Köpenhamn i går och tittade på Steve Winwood, en levande legend varken mer eller mindre. I mitten av 1960-talet slog han som 15-åring, igenom med Spencer Davies Group - där han var med och skrev och sjöng flera av deras stora hits. Keep on runnin', I'm a man, Give me some lovin' hette låtarna och de framfördes i går. Faktum är att han började med I'm a man - en rätt cool inledning faktiskt.
Winwood har ju spelat med Clapton i Blind Faith, haft egna bandet Traffic, lirat på platta med Jimi Hendrix och sjunger duett på en av min stora favorits plattor - Etta James och låten Give it up. De senaste 25-30 åren har han kört solo och ska man vara helt ärlig har han inte haft en hit sedan Roll with it, som jag tror kom 1987. Som han själv sa efter de två första låtarna - jag har en lång karriär att plocka låtar ifrån och vi ska försöka täcka hela, vilket han gjorde. De två första låtarna spann över 38 år.
Bandet han hade med sig var tight, groovy och funky. Det fräckaste var trummisen och congaspelaren som tillsammans skapade ett bra funkgroove i de flesta låtarna, konstigast var att han inte hade någon basist. Han basade med sin vänsterfot på Hammondens orgelpedaler, ibland spelade han nog in sitt pedalande och körde bas-slingorna i en loop. Efter ett tag saknade man inte basisten. Måste också säga att mixerkillen gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det lät som när du sitter hemma i soffan och spelar på stereon med bra tryck, så rent och sepererat var soundet.
Inte nog med att han har en stor låtskatt att ösa ur. Han sjunger bra, trakterar en mandolin och spelar fantastisk Hammond emellanåt. Ovanpå allt är han en fena på gitarr vilket han visade i den gamla Traffic-dängan - Dear Mr Fantasy. Där var det Clapton-klass emellanåt. Det är bara att ge sig och tycka att han och bandet gjorde ett bra jobb, och erkänna att gammal är äldst.
Andi kan inte sluta skratta
Var på amfiteatern i Pildammsparken i Malmö i går. Såg Andi Almquist and the Employees med gästartist Pelle Ossler. Han är bra den där Andi, spelar en bluesig musik med drag av Tom Waits, Howlin Wolf och andra gamla bluesfarbrödrar. Det är äkta, intensivt och mörkt. Precis som på hans platta - Can't stop laughing - som kom i fjol.
Live spelar han med Conny Städe på trummor och Jon Eriksson på gitarr, både slide och lapsteel. De är bra, egentligen väldigt bra. När mörkret faller så känns det som att förflyttas till en jukejoint på den amerikanska landsbygden, där cigarettröken ligger tät, ginen flödar och jakten på kvinnor och män pågår för fullt.
Låtarna handlar enligt honom själv till viss del om döden eftersom han förlorade sin fyraårige son till cancern före det att plattan spelades in. Men det är också om kvinnor, sprit och djävulen. Så som det brukar i blues.
Det är bara att hoppas att andra i musiksverige får upp öronen för honom. Det tycker jag att han är värd. Han kanske rentav kan spela på bluesfestivalerna runt om i Sverige, så att det äntligen kommer dit någon som gör annat än spelar samma låtar som alla andra.
Live spelar han med Conny Städe på trummor och Jon Eriksson på gitarr, både slide och lapsteel. De är bra, egentligen väldigt bra. När mörkret faller så känns det som att förflyttas till en jukejoint på den amerikanska landsbygden, där cigarettröken ligger tät, ginen flödar och jakten på kvinnor och män pågår för fullt.
Låtarna handlar enligt honom själv till viss del om döden eftersom han förlorade sin fyraårige son till cancern före det att plattan spelades in. Men det är också om kvinnor, sprit och djävulen. Så som det brukar i blues.
Det är bara att hoppas att andra i musiksverige får upp öronen för honom. Det tycker jag att han är värd. Han kanske rentav kan spela på bluesfestivalerna runt om i Sverige, så att det äntligen kommer dit någon som gör annat än spelar samma låtar som alla andra.
Gasolin - filmen om dem...
Åkte till Köpenhamn igår. Gick på Grand Teatret, köpte biljett för att sedan gå på dansk krog o äta gott. Till det ett par bajer o en Ålborg. Två timmar senare bänkade vi oss på tredje raden och fick oss till livs historien om Gasolin, det största danska rockbandet någonsin.
Gasolin bestod av fyra killar som ville spela, Frantz Beckerlee på gitarr, Wili Jönsson - den skelöjde halvsvensker på bas o klaviaturer, Sören - Charlie Bom Bom - Berlev på trummor och så Kim Larsen på sång och gitarr. Tillsammans skapade de musik som förevigt satt sig i hjärtat på miljoner danskar och en och annan svensk, undertecknad är en av dem.
Första gången jag fick öronen på bandet var med deras live-lp, jo en riktig vinylare - den kom 1976, Gasolin Live Sådan. Första gången jag såg dem var på Olympen i Lund, sen även i Malmö Folkets Park och på Isstadion i samma stad.
Filmen berättar historien om hur de startade bandet, grälade, bytte trummis för att den förstes nerver inte höll för de ständiga bråken, grälade, skrev låtar, grälade, spelade live, grälade, spelade in plattor, grälade, sålde miljoner skivor, grälade och till slut la ner bandet när de stod på toppen. Även det beslutet grälade man om eftersom Frantz tyckte att det fanns en intressant musikalisk utveckling efter det som blev sista studioplattan - Gör det något - fast med danskt uttal.
Bråken uppstod oftast mellan motpolerna i bandet, dvs Kim och Frantz. Det kunde röra sig om texterna - ska vi sjunga på engelska eller danska, vilken riktning ska bandet ha, hur ska plattorna låta, osv i all oändlighet. Den som kunde lugna ner dem och binda i hop bandet var Wili Jönsson, Sören Berlev verkar mest glad åt att ha fått banka på sina trummor.
Efterhand som succéerna kom och Kim Larsen kände att han kunde stå på egna ben, i rättvisans namn ska sägas att han också bidrog med flest låtidéer och låtar, så blev det obalans på den kreativa sidan. Efter sju danska studioplattor gick de skilda vägar. Det släpptes också en engelsk platta - Killin' Time - som inte är något mästerverk.
Filmen är kul att se av det skälet att man faktiskt känner och förstår de spänningar som fanns i bandet, man förstår också att det var det som drev dem framåt. Det verkar som att Beckerlees ständiga ifrågasättande av Larsens idéer, både musikaliskt och textmässigt, vässade bandet och utvecklade dem. Men till sist orkade man inte. Bandet gjorde en sista skandinavienturné och så var det bra med det.
Det mest uppseendeväckande är egentligen när Kim Larsen efter år av Gasolin-förnekande säger att han kommit på att den tid han tillbringade i Gasolin var fantastisk och att han är glad att han fick tillbringa den med fyra personer som trots allt är hans allra bästa vänner.
Filmen är välgjord och intressant med smarta klipp mellan intervjupersonerna, tillbakablickar i ett nostalgiskt ljus och riktiga filmklipp från medlemmarnas ungdom och deras första spelningar. Den handlar på något sätt också om förlorad ungdom, mognad, ålderdomens vishet och att man ska ta vara på det man har. Det känns så när man ser glädjen i deras ögon och hör skratten när ett eller annat roligt minne kommer upp. Inte utan att man tänker på en annan stor dansk berättare och hans "Flickan med svavelstickorna". När det brann var det varmt och gott men sen visade det sig att man eldat upp det det enda som höll en uppe.
Det är väl som Frantz Beckerlee sa på socialkontoret i Christianshavn, efter tre månader utan Gasolin och med helt tomma fickor; det går upp och ned i showbussiness.
Gasolin bestod av fyra killar som ville spela, Frantz Beckerlee på gitarr, Wili Jönsson - den skelöjde halvsvensker på bas o klaviaturer, Sören - Charlie Bom Bom - Berlev på trummor och så Kim Larsen på sång och gitarr. Tillsammans skapade de musik som förevigt satt sig i hjärtat på miljoner danskar och en och annan svensk, undertecknad är en av dem.
Första gången jag fick öronen på bandet var med deras live-lp, jo en riktig vinylare - den kom 1976, Gasolin Live Sådan. Första gången jag såg dem var på Olympen i Lund, sen även i Malmö Folkets Park och på Isstadion i samma stad.
Filmen berättar historien om hur de startade bandet, grälade, bytte trummis för att den förstes nerver inte höll för de ständiga bråken, grälade, skrev låtar, grälade, spelade live, grälade, spelade in plattor, grälade, sålde miljoner skivor, grälade och till slut la ner bandet när de stod på toppen. Även det beslutet grälade man om eftersom Frantz tyckte att det fanns en intressant musikalisk utveckling efter det som blev sista studioplattan - Gör det något - fast med danskt uttal.
Bråken uppstod oftast mellan motpolerna i bandet, dvs Kim och Frantz. Det kunde röra sig om texterna - ska vi sjunga på engelska eller danska, vilken riktning ska bandet ha, hur ska plattorna låta, osv i all oändlighet. Den som kunde lugna ner dem och binda i hop bandet var Wili Jönsson, Sören Berlev verkar mest glad åt att ha fått banka på sina trummor.
Efterhand som succéerna kom och Kim Larsen kände att han kunde stå på egna ben, i rättvisans namn ska sägas att han också bidrog med flest låtidéer och låtar, så blev det obalans på den kreativa sidan. Efter sju danska studioplattor gick de skilda vägar. Det släpptes också en engelsk platta - Killin' Time - som inte är något mästerverk.
Filmen är kul att se av det skälet att man faktiskt känner och förstår de spänningar som fanns i bandet, man förstår också att det var det som drev dem framåt. Det verkar som att Beckerlees ständiga ifrågasättande av Larsens idéer, både musikaliskt och textmässigt, vässade bandet och utvecklade dem. Men till sist orkade man inte. Bandet gjorde en sista skandinavienturné och så var det bra med det.
Det mest uppseendeväckande är egentligen när Kim Larsen efter år av Gasolin-förnekande säger att han kommit på att den tid han tillbringade i Gasolin var fantastisk och att han är glad att han fick tillbringa den med fyra personer som trots allt är hans allra bästa vänner.
Filmen är välgjord och intressant med smarta klipp mellan intervjupersonerna, tillbakablickar i ett nostalgiskt ljus och riktiga filmklipp från medlemmarnas ungdom och deras första spelningar. Den handlar på något sätt också om förlorad ungdom, mognad, ålderdomens vishet och att man ska ta vara på det man har. Det känns så när man ser glädjen i deras ögon och hör skratten när ett eller annat roligt minne kommer upp. Inte utan att man tänker på en annan stor dansk berättare och hans "Flickan med svavelstickorna". När det brann var det varmt och gott men sen visade det sig att man eldat upp det det enda som höll en uppe.
Det är väl som Frantz Beckerlee sa på socialkontoret i Christianshavn, efter tre månader utan Gasolin och med helt tomma fickor; det går upp och ned i showbussiness.
Whitesnake dvd - Live in the still of the night
Whitesnake - ett namn som stod för bluesbaserad hårdrock med katschiga refränger. Bandet skapades i efterdyningarna av Deep Purples fall, dvs efter Come the taste the band - plattan. Där det faktiskt går att höra vad som komma skall. Det finns en del låtar på den plattan som både luktar och känns Whitesnake. Skaparen, bandets motor och låtskrivare var och är David Coverdale. En man med en fantastisk, djup, bluesig och själfull röst.
De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.
Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?
Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar. Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.
Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.
De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.
Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?
Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar. Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.
Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.
En parodi utöver det vanliga
En gång i världen fanns det ett nyskapande band som hette The Beatles. Det fanns också ett nyskapande humorgäng som hette Monty Python. Dessa två företeelser möts i en film som heter The Rutles - All you need is cash.
Filmen är gjord 1978 och är en kärleksfull parodi på The Beatles karriär, från dagarna i Hamburg till sönderfallet och uppbrottet med Abbey Road. Manuset är skrivet av Eric Idle från Monty Python, han medverkar också själv. Den kongeniala musiken är skriven av Neil Innes, som också medverkar, och är nästan som Beatles men inte riktigt.
På samma sätt är det med bandet The Rutles, de är nästan som Beatles men inte riktigt. Filmen beskriver de fyra kompisarna - Ron Nasty, Dirk McQuickly, Stig o' Hara och Barry Woms - väg till stjärnorna. Från Hamburg där de befinner sig - far from home and far from talented - som speakern/reportern i filmen Eric Idle uttrycker det, över mötet med managern Leggy Mountbatten, experimenten med te och the bordtapping experience hos Arthur Sultan - mystikern från Surrey, och det experimentella albumet Sgt Rutter's Dart club band, till slutet och sönderfallet med Let it Rot.
Manuset är som sagt skrivet av Eric Idle och går i Monty Pythons anda och det finns en hel del obetalbara repliker, jag har nämnt en ovan men den här är inte dålig heller - the cradle of the blues, that's black music sung mainly by whites - som Eric Idle säger när han står vid Mississipis strand. Eller den här - Their first album was made in twenty minutes and their second took even longer.
Det finns också en del roliga framträdanden av bland annat Mick Jagger och Paul Simon, som sig själva, Dan Akroyd som den som tackade nej till The Rutles i början av sextiotalet, John Belushi som en parodi på managern Allen Klein, Bill Murray som den galna discjockeyn Murray the K, Ron Wood som en Hells Angelsmedlem som fått stryk av en liten flicka kallad Big Valerie och även Georg Harrisson som reporter utanför Rutles kontor - Orange. En annan kul grej för er som känner till Bonnie Raitt och hennes band är att hennes trummis Ricky Fataar spelar Stig O' Hara.
Det är en skickligt gjord film som är rolig, fyndig, och med musik som är så likt Beatles att om man inte lyssnar ordentligt så är det Beatles. Den typiskt galna Pythonhumorn finns också med. Filmen är tillsammans med - Spinal Tap - den bästa parodin på företeelser i musikbranschen.
Filmen är gjord 1978 och är en kärleksfull parodi på The Beatles karriär, från dagarna i Hamburg till sönderfallet och uppbrottet med Abbey Road. Manuset är skrivet av Eric Idle från Monty Python, han medverkar också själv. Den kongeniala musiken är skriven av Neil Innes, som också medverkar, och är nästan som Beatles men inte riktigt.
På samma sätt är det med bandet The Rutles, de är nästan som Beatles men inte riktigt. Filmen beskriver de fyra kompisarna - Ron Nasty, Dirk McQuickly, Stig o' Hara och Barry Woms - väg till stjärnorna. Från Hamburg där de befinner sig - far from home and far from talented - som speakern/reportern i filmen Eric Idle uttrycker det, över mötet med managern Leggy Mountbatten, experimenten med te och the bordtapping experience hos Arthur Sultan - mystikern från Surrey, och det experimentella albumet Sgt Rutter's Dart club band, till slutet och sönderfallet med Let it Rot.
Manuset är som sagt skrivet av Eric Idle och går i Monty Pythons anda och det finns en hel del obetalbara repliker, jag har nämnt en ovan men den här är inte dålig heller - the cradle of the blues, that's black music sung mainly by whites - som Eric Idle säger när han står vid Mississipis strand. Eller den här - Their first album was made in twenty minutes and their second took even longer.
Det finns också en del roliga framträdanden av bland annat Mick Jagger och Paul Simon, som sig själva, Dan Akroyd som den som tackade nej till The Rutles i början av sextiotalet, John Belushi som en parodi på managern Allen Klein, Bill Murray som den galna discjockeyn Murray the K, Ron Wood som en Hells Angelsmedlem som fått stryk av en liten flicka kallad Big Valerie och även Georg Harrisson som reporter utanför Rutles kontor - Orange. En annan kul grej för er som känner till Bonnie Raitt och hennes band är att hennes trummis Ricky Fataar spelar Stig O' Hara.
Det är en skickligt gjord film som är rolig, fyndig, och med musik som är så likt Beatles att om man inte lyssnar ordentligt så är det Beatles. Den typiskt galna Pythonhumorn finns också med. Filmen är tillsammans med - Spinal Tap - den bästa parodin på företeelser i musikbranschen.
Helt klart är den värt ett köp. Själv pröjsade jag 110 spänn på Rocks i Malmö. Rusa dit.
California Jam
Det har alltid sagts att Deep Purple, med Gillan, Lord, Glover, Paice och Blackmore är den bästa line-up de haft. Men den med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice är inte dålig den heller och kunde blivit rejält stor om inte Blackmore tröttnat efter Stormbringer-plattan. Han slutade ju och startade Rainbow i stället.
Sättningen med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice gjorde två plattor - Burn och Stormbringer. Och Burn är faktiskt jävligt bra. Med de nya medlemmarna blev sången bluesigare och kompet lite funkigare, något som i alla fall jag gillar. Utöver studioplattorna kom ett par live-album, dels den silverfärgade Live in Europe och många år efter att bandet lagt ned också Live in London, inspelad under turnén som gjordes när Burn släppts. Det gör att den innehåller ett par av låtarna från den tidigare sättningen. Live in Europe däremot är inspelad på slutet av Blackmores tid i Purple och innehåller bara material från Burn och Stormbringer.
Under alla år har det funnits en svårfångad video, i alla fall här i Sverige, med en konsert som gjordes under USA-turnén 1974, den turné som etablerade Deep Purple som ett av de största banden där. Turnén gjordes för att sälja in Burn-plattan och det går att hävda att bandet skördade frukterna av det hårda arbete som de gjort under 1972 och 1973, då med Gillan och Glover. De turnéer som slet så hårt att Gillan och Blackmore aldrig kom över den spricka som uppstod mellan dem.
Konserten från 1974 är den av Purple-diggarna berömda och omtalade California Jam som nu finns på Dvd. Konserten består till stor del av de låtar som finns på Live in London. Det är material från Burn med Smoke on the water och Space truckin' som eftergift till fansen.
Det är en ganska bra konsert där Blackmore ligger i täten, med Coverdale och Hughes strax därefter. Bandet är tight och taggat och det som var bra med den här sättningen, Coverdales bluesiga röst, Hughes stämsång och ganska funkiga basspel, parat med Blackmores ekvilibristiska gitarrspel, Paices drivande trummor och Lords kontrapunktiska orgel märks tydligt på Dvd. Det som är trist är att Blackmore i bland flippar ut för mycket och att Ian Paice spelar trumsolo.
Nu är ju konserten filmad 1974 så ljudet är därefter men det duger. Och bandet gör ett bra jobb. Så är du en Purple-diggare finns bara ett råd, eller en order. Köp.
Sättningen med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice gjorde två plattor - Burn och Stormbringer. Och Burn är faktiskt jävligt bra. Med de nya medlemmarna blev sången bluesigare och kompet lite funkigare, något som i alla fall jag gillar. Utöver studioplattorna kom ett par live-album, dels den silverfärgade Live in Europe och många år efter att bandet lagt ned också Live in London, inspelad under turnén som gjordes när Burn släppts. Det gör att den innehåller ett par av låtarna från den tidigare sättningen. Live in Europe däremot är inspelad på slutet av Blackmores tid i Purple och innehåller bara material från Burn och Stormbringer.
Under alla år har det funnits en svårfångad video, i alla fall här i Sverige, med en konsert som gjordes under USA-turnén 1974, den turné som etablerade Deep Purple som ett av de största banden där. Turnén gjordes för att sälja in Burn-plattan och det går att hävda att bandet skördade frukterna av det hårda arbete som de gjort under 1972 och 1973, då med Gillan och Glover. De turnéer som slet så hårt att Gillan och Blackmore aldrig kom över den spricka som uppstod mellan dem.
Konserten från 1974 är den av Purple-diggarna berömda och omtalade California Jam som nu finns på Dvd. Konserten består till stor del av de låtar som finns på Live in London. Det är material från Burn med Smoke on the water och Space truckin' som eftergift till fansen.
Det är en ganska bra konsert där Blackmore ligger i täten, med Coverdale och Hughes strax därefter. Bandet är tight och taggat och det som var bra med den här sättningen, Coverdales bluesiga röst, Hughes stämsång och ganska funkiga basspel, parat med Blackmores ekvilibristiska gitarrspel, Paices drivande trummor och Lords kontrapunktiska orgel märks tydligt på Dvd. Det som är trist är att Blackmore i bland flippar ut för mycket och att Ian Paice spelar trumsolo.
Nu är ju konserten filmad 1974 så ljudet är därefter men det duger. Och bandet gör ett bra jobb. Så är du en Purple-diggare finns bara ett råd, eller en order. Köp.
Fem killar på en bar....
Sitter här och njuter av CD-Boxen - Five guys walk into a bar - med The Faces. Vilket band, och vilken själfull o raspig röst han har den gode Rod Stewart. De låter så jävla slappa men ändå med driv och sväng. Finns det någon som kan spela så idag?
Boxen innehåller fyra CD. Hälften utgivet på någon av deras vinylare och hälften från BBC:s radioprogram eller från replokalen. Bäst är Rod Stewart, näst bäst är Maybe I'm amazed, därefter kommer allt i en jämn ström av fantastisk musik från en svunnen tid. Tänk om Rod låtit så här i dag.
Vill du höra hur bra han var på den tiden kan du lyssna på hans första soloplattor, i alla fall fram till Foot loose and fancy free. De är bra men hans, tre fyra första är bäst. På dem spelar stora delar av Faces med Ron Wood i spetsen.
Efter det har det gått utför både med Faces, Rod och Ron. Den ena harvar runt bland amerikanska standardlåtar och den andra åker med ett sketet engelskt rockband som heter nånting med Rolling....
Boxen innehåller fyra CD. Hälften utgivet på någon av deras vinylare och hälften från BBC:s radioprogram eller från replokalen. Bäst är Rod Stewart, näst bäst är Maybe I'm amazed, därefter kommer allt i en jämn ström av fantastisk musik från en svunnen tid. Tänk om Rod låtit så här i dag.
Vill du höra hur bra han var på den tiden kan du lyssna på hans första soloplattor, i alla fall fram till Foot loose and fancy free. De är bra men hans, tre fyra första är bäst. På dem spelar stora delar av Faces med Ron Wood i spetsen.
Efter det har det gått utför både med Faces, Rod och Ron. Den ena harvar runt bland amerikanska standardlåtar och den andra åker med ett sketet engelskt rockband som heter nånting med Rolling....
Jag har sett ljuset
Snacket har gått på stan. Springsteen är på väg hit. Efter två lovande album har han precis släppt – Born to run – enligt många bedömare ett mästerverk. Och uppmärksamhet har han fått, under samma vecka var han på omslaget till både Time och Newsweek. Onekligen en prestation och få rockmusiker förunnat före honom, kanske ingen.
Fast hypen verkar ha tagit på honom. När han såg affischerna på och runt arenan blev han så förbannad att han rusade ut och slet dem från väggarna. Det är klart att för ett gäng vänner och bandkompisar som aldrig varit i Europa blir det väl för mycket när affischerna skriker ut – the next big thing finally in London. Egentligen är det tidigare rockjournalisten och nuvarande managern Jon Landaus fel. Från det att han skrev de berömda orden, ”jag har sett rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen”, så har förväntningarna varit höga.
Kvällen inleds med öppningsspåret från nya plattan, Thunder Road med pianisten Roy Bittan och Bruce ensamma på scen, Springsteen verkar lite nervös, nästan forcerad. Samtidigt har han en rastlös energi som bara måste ut. Och ut kommer den redan i nästa låt – Tenth avenue freezout, och Spirit in the night är hästlängder bättre än på platta, o så rullar det på. Låt efter låt. Ibland är det fullt ös, ibland tar man det lugnt men faktum är att han och bandet kör över oss. Frågan är om det inte är ett rent överfall. Det är sån kraft, energi och spelglädje att det inte går att värja sig och när musikerna får sträcka ut i de långa numren, Kitty’s back, - där organisten Danny Federici ler så lyckligt under sitt solo - Jungleland och Rosalita så fattar man att ryktet är sant. Bruce Springsteen och hans E Street Band är fantastiska live.
På slutet spelar de det berömda Detroit-medleyt, jag blir förstenad och kan inte röra mig, det pirrar i kroppen, den känns varm och kall på samma gång, och ut ur ljuset stiger en välbekant siluett med sin Fender på ryggen och jag upplever frälsningens ljuvliga sötma och enastående härlighet. Bruce och hans band har mig fast och med ett lyckligt leende går jag ut i den dimmiga London-natten.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg aldrig konserten i London och är väl antagligen en av de få i Sverige som inte såg honom på Konserthuset i Stockholm under samma turné. Däremot var jag på Ullevi och hjälpte till att hoppa i sönder betongen. Nu har jag sett Dvd:n från konserten i London 1975. Den finns utgiven i en box tillsammans med en remastrad version av Born to Run, och en film där Bruce och de andra medverkande berättar om inspelningen av plattan. Allt i ett jubileumspaket som ges ut eftersom det är 30 år sedan Born to run släpptes. Köp den…!!!
Fast hypen verkar ha tagit på honom. När han såg affischerna på och runt arenan blev han så förbannad att han rusade ut och slet dem från väggarna. Det är klart att för ett gäng vänner och bandkompisar som aldrig varit i Europa blir det väl för mycket när affischerna skriker ut – the next big thing finally in London. Egentligen är det tidigare rockjournalisten och nuvarande managern Jon Landaus fel. Från det att han skrev de berömda orden, ”jag har sett rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen”, så har förväntningarna varit höga.
Kvällen inleds med öppningsspåret från nya plattan, Thunder Road med pianisten Roy Bittan och Bruce ensamma på scen, Springsteen verkar lite nervös, nästan forcerad. Samtidigt har han en rastlös energi som bara måste ut. Och ut kommer den redan i nästa låt – Tenth avenue freezout, och Spirit in the night är hästlängder bättre än på platta, o så rullar det på. Låt efter låt. Ibland är det fullt ös, ibland tar man det lugnt men faktum är att han och bandet kör över oss. Frågan är om det inte är ett rent överfall. Det är sån kraft, energi och spelglädje att det inte går att värja sig och när musikerna får sträcka ut i de långa numren, Kitty’s back, - där organisten Danny Federici ler så lyckligt under sitt solo - Jungleland och Rosalita så fattar man att ryktet är sant. Bruce Springsteen och hans E Street Band är fantastiska live.
På slutet spelar de det berömda Detroit-medleyt, jag blir förstenad och kan inte röra mig, det pirrar i kroppen, den känns varm och kall på samma gång, och ut ur ljuset stiger en välbekant siluett med sin Fender på ryggen och jag upplever frälsningens ljuvliga sötma och enastående härlighet. Bruce och hans band har mig fast och med ett lyckligt leende går jag ut i den dimmiga London-natten.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg aldrig konserten i London och är väl antagligen en av de få i Sverige som inte såg honom på Konserthuset i Stockholm under samma turné. Däremot var jag på Ullevi och hjälpte till att hoppa i sönder betongen. Nu har jag sett Dvd:n från konserten i London 1975. Den finns utgiven i en box tillsammans med en remastrad version av Born to Run, och en film där Bruce och de andra medverkande berättar om inspelningen av plattan. Allt i ett jubileumspaket som ges ut eftersom det är 30 år sedan Born to run släpptes. Köp den…!!!
Creme de la Cream
För ett par år sedan köpte jag Cream - The Farewell Concert - på Dvd, en inspelning från bandets två sista gig på Royal Albert Hall i London. När den spelades in för 37 år sedan var jag bara en liten gosse och har därför inget förhållande till bandet. Visst, den är kul att ha mest för att det var de, Jimi Hendrix och Led Zeppelin som byggde vidare på bluesen och gjorde den tyngre och hårdare, vissa skulle säga sämre. De ledde sedan i sin tur fram till flera andra band i den tyngre skolan.
I slutet av 1968 var Cream på toppen även om pressen på att skriva nya låtar, göra album, det ändlösa turnerandet och kravet på långa improvisationer under livespelningarna, ständiga bråk och problem med droger inom bandet gjorde att i alla fall Eric Clapton tröttnade. Detta efter att man tillsammans omformat popgruppens inriktning och format. Cream var också det första rockband som sålde platinum i USA. På ett par år gick de från 45 pund per gig till gager på uppemot 60.000 pund för en spelning. Tillsammans med trumslagaren Ginger Baker och den bandlöse basisten Jack Bruce hade alltså Clapton skapat en grupp som blev stor, till sist för stor. De orkade inte längre och lade av med de två konserterna på Royal Albert Hall den 25 och 26 november. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier. Men sånt gick inte då. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - Fresh Cream, Disraeli Gears, Wheels of fire och Goodbye. Efter det har de bara spelat ihop en gång. Du fattar...de var verkligen ovänner.
Men i maj 2005 spelade de tillsammans igen. Även den här gången på Royal Albert Hall, även nu för utsålda hus. Fast den här gången mellan den 2:e och 6:e maj. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Återföreningen var oväntad och det fanns farhågor för att det skulle gå åt skogen. Till och med bland de tre musikerna själv. Men det gjorde det inte. Det låter bra. Till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Trots att de bara är tre så låter det tätt, tungt, tufft och det svänger på bra. Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns fortfarande kvar.
Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Jag har inte sett honom så på tårna och uppeldad på väldigt länge, inte de senaste 20 åren i alla fall. Kanske inte sedan Cream brakade ihop 1968. Det syns på hela hans kroppsspråk när han står med ena benet framför det andra och med kroppen över sin älskade svarta Fender Strata. Han verkar gilla att få kämpa för att hänga med de övriga. Det kanske är detta Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som glider med och backas upp av de övriga. Här är han med musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira.
Allra bäst är Stormy Monday. I den spelar hela bandet fantastiskt bra. Lugnt, sansat, återhållet när det behövs och med fullt tryck när det behövs. När låten är slut syns det på Ginger Bakers lyckliga ansikte att det var bra. Mycket bra till och med. Men även klassikerna, White Room, Politician, Crossroads - där man för övrigt ser en lyckligt leende Brian May från Queen i publiken - Sunshine of your love och den av Cream aldrig livespelade Badge är bra.
En sak kan jag säga i alla fall...De var inte bättre förr.
I slutet av 1968 var Cream på toppen även om pressen på att skriva nya låtar, göra album, det ändlösa turnerandet och kravet på långa improvisationer under livespelningarna, ständiga bråk och problem med droger inom bandet gjorde att i alla fall Eric Clapton tröttnade. Detta efter att man tillsammans omformat popgruppens inriktning och format. Cream var också det första rockband som sålde platinum i USA. På ett par år gick de från 45 pund per gig till gager på uppemot 60.000 pund för en spelning. Tillsammans med trumslagaren Ginger Baker och den bandlöse basisten Jack Bruce hade alltså Clapton skapat en grupp som blev stor, till sist för stor. De orkade inte längre och lade av med de två konserterna på Royal Albert Hall den 25 och 26 november. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier. Men sånt gick inte då. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - Fresh Cream, Disraeli Gears, Wheels of fire och Goodbye. Efter det har de bara spelat ihop en gång. Du fattar...de var verkligen ovänner.
Men i maj 2005 spelade de tillsammans igen. Även den här gången på Royal Albert Hall, även nu för utsålda hus. Fast den här gången mellan den 2:e och 6:e maj. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Återföreningen var oväntad och det fanns farhågor för att det skulle gå åt skogen. Till och med bland de tre musikerna själv. Men det gjorde det inte. Det låter bra. Till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Trots att de bara är tre så låter det tätt, tungt, tufft och det svänger på bra. Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns fortfarande kvar.
Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Jag har inte sett honom så på tårna och uppeldad på väldigt länge, inte de senaste 20 åren i alla fall. Kanske inte sedan Cream brakade ihop 1968. Det syns på hela hans kroppsspråk när han står med ena benet framför det andra och med kroppen över sin älskade svarta Fender Strata. Han verkar gilla att få kämpa för att hänga med de övriga. Det kanske är detta Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som glider med och backas upp av de övriga. Här är han med musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira.
Allra bäst är Stormy Monday. I den spelar hela bandet fantastiskt bra. Lugnt, sansat, återhållet när det behövs och med fullt tryck när det behövs. När låten är slut syns det på Ginger Bakers lyckliga ansikte att det var bra. Mycket bra till och med. Men även klassikerna, White Room, Politician, Crossroads - där man för övrigt ser en lyckligt leende Brian May från Queen i publiken - Sunshine of your love och den av Cream aldrig livespelade Badge är bra.
En sak kan jag säga i alla fall...De var inte bättre förr.
