Ur mailhögen
Fick det här i mailen häromdan från bekymrad 65.
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Whitesnake dvd - Live in the still of the night
Whitesnake - ett namn som stod för bluesbaserad hårdrock med katschiga refränger. Bandet skapades i efterdyningarna av Deep Purples fall, dvs efter Come the taste the band - plattan. Där det faktiskt går att höra vad som komma skall. Det finns en del låtar på den plattan som både luktar och känns Whitesnake. Skaparen, bandets motor och låtskrivare var och är David Coverdale. En man med en fantastisk, djup, bluesig och själfull röst.
De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.
Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?
Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar. Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.
Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.
De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.
Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?
Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar. Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.
Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.
