Ulf Österlinds blogg

Såg i tidningen att en dansk myndighet, eller om det var institut, ska utreda vad som är danskt. Det vill säga vad är den äkta danska folksjälen. Utredningen kan härmed läggas ned. Det räcker att ringa mig, eller läsa på denna sida, för jag har svaret.

En äkta dansk är:

En person med ölmage, lätt rosa hy, rödblont hår, kraftiga läppar och ett nöffande läte. Vidare har dansken oftast en pölse i ena handen, en bajer i den andra, cigarr i munnen, en flaeskesteg på bordet, doften från en prostituerad runt könsorganen, en gammeldansk i magen, en porrtidning i fickan och ett särskilt agg till svenskar eftersom de hela tiden definierar sig själv och landet utifrån vad svensken gör. Och oftast känner sig  underlägsen. Enligt den typiske dansken ägnar svenskar givetvis all sin dyrbara tid åt att göra livet surt för dem och deras landsmän. Vilket bevisar att de också har ett långt framskridet stadium av storhetsvansinne. Till det kommer det faktum att dansken ofta sysslar med hygge, det vill säga sitter i koloniträdgårdar o dricker bajer o gammeldansk tills de ramlar med gristrynet nedåt i den nyplöjda åkern som de envisas med att kalla gräsmatta. Gärna till tonerna av menlösa danska schlagers och folkvisor, samtidigt som de förtvivlat gråter på grannens frus axel i tron att hon är ännu en av de lyckliga horor man kan beställa från Vesterbro....

Här känner jag att det blir för mycket och rusar upp på Rigshospitalets tak, riktar blicken mot det Sverige som hugget ur granit ligger framför mig, zoomar in Barsebäck, höjer armarna över huvudet och skriker med mina lungors fulla kraft.....

DANSKJÄVLAR..............

Såg i en tidning för ett tag sedan att svenska ornitologer är oroade över att en hel del fågelarter i Sverige blir färre och färre. Till viss del beroende på att deras jaktmarker minskar men även beroende på miljögifter. Sedan finns det en del arter där man inte har aning om vad som hänt. Skogsduvan är en sådan. Den har mer eller mindre försvunnit från sin naturliga miljö.

Fast tänk efter så blir det självklart. Under hela 1900-talet och in på 2000-talet har avfolkning av lands- och skogsbygd accelererat. Invånarna har flyttat i en allt snabbare takt. Ur det perspektivet blir inte skogsduvans försvinnande längre så mystiskt. De har helt enkelt flyttat till stan. Det är bara att gå till vilken skog och vilket torg som helst och räkna. Inte en skogsduva så långt ögat når men stadsduvorma är så många att de lätt fyller hela San Marcos-platsen i Venedig och Trafalger Square i London.

Är det så konstigt egentligen?  Som skogsduva är kosten inte särskilt varierad. Det blir en och annan snigel, lite körsbär, kanske blåbär, lingon och vildhallon. Har du tur hittar du en fet mask. Kanske kan du tugga i dig en tappad macka från en fågelskådare. Det är väl i stort sett allt.

Men i stan.

Där blir det korv med bröd, speceillt framtagna och smaskiga fågelfrön inköpta av tosiga turister till vansinnespriser. Finns det något bättre än att sitta med senap runt hela näbben en solig sommardag? Har man tur kan det bli en tappad mjukglass full med strössel till efterrätt. Det kan ibland bli en och annan smaskig kaka, ett wienerbröd och kanske lite tårta. För att inte nämna alla franskbrödbullar och precis lagom sega limpor man kan få tag i.

Och hur mycket roligare är det inte att leka med stadsborna. Det går ju inte att jämföra stukabombning av en skabbig älg eller skogsmus mot att släppa sig på välnärda turister eller sommarfikande stadsbor. Det kan inte nämnas på samma dag ens. Det är ju som att skita på - a sitting duck- om du förstår vad jag menar. Och dom är ju så många. Man behöver knappt sikta ens. Det allra bästa är att släppa sig i en nylagad espresso, eller capuccino. Det ser jävligt fräckt ut när skummet stänker över kanten och träffar duken.

Och alla dom vackra pullorna man träffar. Fantastiskt. Har faktiskt funderat på att konvertera för andra gången - från skogsduva till stadsduva till turturduva. Det kan finnas en karriär där också. Har tankar på att ge mig in i sexindustrin. Du har väl hört talas om farmsex. Inte det?  Vill inte gå in på några detaljer men det de gör med hönsen.... Oj, oj, oj. Det rycker i duvslaget om man säger.

Har du också lagt märke till det lilla gröna huset som ligger på bryggan till vänster om den brygga som leder till Kallbadhuset? i Malmö. Det bara finns där, helt stillsamt och aldrig ger det ett ljud ifrån sig. Nu har jag, efter att ha gjort egna efterforskningar och genom att prata med människor i branschen, lyckats ta reda på hur det verkligen ligger till.

Dess egentliga funktion är att skapa is, inte för att vi ska kunna åka skridsko utan för att hindra folk från att bada. Det är alltså en isfabrik, vars enda uppgift är att hindra människorna i staden från att på ett alltför glatt, njutningsfullt, barkroppat och okristligt vis plaska runt i böljan den blå. All produktion i det lilla gröna huset sker givetvis under stort hemlighetsmakeri. Arbetet är sanktionerat och under överinseende från absolut högsta ort. Tyvärr är de underbemannade, bara en anställd, dessutom på deltid, vilket gör att personen i fråga inte hinner med så mycket som skulle önskas. Att lägga is på hela sundet är det inte tal om och det är ju också väldigt sällsynt att han lyckas, då efter stor möda och mycket övertidsuttag. Dock har ägarna till den lilla fabriken kommit överens med de som har makt över vädret, i folkmun kallat Vädrets makter, om att hålla temperaturen nere under större delen av året, så att det trots allt är för kallt att bada.

Enligt avtal med arbetsgivare och fackförbund har även deltidsanställda ismaskinister rätt till ledighet. Detta sker oftast under de så kallade sommarmånaderna. Då plockas det in en vikarie, som på grund av bristande utbildning och erfarenhet aldrig lyckas hålla isproduktionen uppe, något som leder till att vattnet blir öppet och i det närmaste ljummet. Vid en del tillfällen sammanfaller semesterperioden för den anställde i gröna huset med semestern för de som arbetar med vädret. Då uppstår en värmebölja, vilket leder till ett ohejdat badande, festande och därför också kopulerande bland den mindre bildade befolkningen. Som tur är varar dessa perioder inte särskilt länge. Det har också hänt att denna vikarie blivit överentusiastisk och satt maskinerna på full produktion, vilket lett till att nyår och midsommarafton haft samma temperatur.

Men vem ligger bakom allt detta jobb, bara för att hindra vanliga hederliga och enkla människor från att bada, och varför? För en sekulariserad svensk är det ju fullständigt obegripligt och harmlöst. Det kan ju dessutom leda till en hel del intressanta kroppskontakter, om du förstår vad jag menar. Och det är just här, i skärningspunkten mellan enkla nöjen och sinnligheten i den fria kroppen, som moralens väktare siktat in sig och beslutat sig för att stoppa detta evinnerliga badande som pågår jämt och ständigt, till höger och till vänster.  

Det handlar om fundamentalistiska kristna som vid ett topphemligt möte i mitten av 1800-talet, under den Victorianska eran, beslutade sig för att stoppa den moraliska nedrustning som badandet innebär. Och i den kampen är inga medel eller metoder för små. Varför bröt sig baptisterna ur och for till Amerika för att få utöva sin religion? Jo de döper, genom att doppa de nyfrälsta i en flod. Alltså, de badar. Varför har dopfuntarna blivit mindre i moderna kyrkor? Bevisen finns där. Du måste bara tänka själv. I ett unikt avtal med muslimerna har man dessutom kommit överens om att alla kvinnor ska bära långa kjolar, burka, eller slöja så fort de vistas ute. Är det för att hedra gud? Nej, allt är bara till för att stoppa vanliga, hederliga och enkla människor från att bada.

Utomlands talas det mycket om ”the green house-effect”, något man ända fram till nu trott handlar om växthuseffekten. Men, nu vet både du och jag bättre.

Snacket har gått på stan. Springsteen är på väg hit. Efter två lovande album har han precis släppt – Born to run – enligt många bedömare ett mästerverk. Och uppmärksamhet har han fått, under samma vecka var han på omslaget till både Time och Newsweek. Onekligen en prestation och få rockmusiker förunnat före honom, kanske ingen.

Att behandlas som paria och förbrytare i sitt eget land. Det är skamligt. Jag som alltid varit en god människa och lärjunge och gjort som man ska, tänkte han. Pilgrimsresor, fastor, bönestunder, hjälpt gamla tanter över gatan, skänkt pengar till de fattiga, varit snäll mot barn, hedrat min moder och min fader och varit lydig helt enkelt. Något annat går  inte säga.

Men det är inte så lätt att vara snäll i ett elakt samhälle. Barn som plågas av sjukdomar och svält, militärer som skjuter vilt till höger och vänster, poliser som trakasserar, ett samhälle som inte fungerar, inget hopp och ingen framtid. Det enda som är säkert är ett liv i misär och eländig fattigdom. Så till sist brast det.

Efter månader av mangling från de som vet hur allt ligger till och efter många bönestunder med ledarna och sist men inte minst efter rejäl skolning och indoktrinering var han klar. Bomberna apterades och tejpades runt midjan. Nu har jag allt, mål, medel och metod. Må hundarna brinna i den eviga elden.

Att det samtidigt innebär att hans egna landsmän, trosfränder, samt kvinnor och barn stryker med har liksom kommit bort i allt det vackra religiösa pratet. För om man inte kan offra sig för gud, vem ska man då offra sig för? Familjen blir väl omhändertagen. Det har ledarna lovat.

En sista överdådig måltid, avskeden får vänta. Vi ses ju i paradiset.  Äntligen ska han få möta sin skapare. Den enda sanne guden, som han längtat efter ända sedan han blev född. Kroppen darrar av febrig förväntan. Och med hela sitt väsen vet han att det han gör är det rätta.

Färden mot målet gick under böner. Till sist in mitt i köpcentret för bästa möjliga effekt. Det gäller att få med sig så många som möjligt på den eviga resan. Med de sista bönerna ringande i huvudet, tankar på den mördade systern och den bittra och förnedrade mamman, nervösa blinkningar och svettiga fingrar….PANG…Explosionen är verkligen öronbedövande, var det sista som for igenom hjärnan innan cellerna slets åt tusentals håll och kroppens nervsignaler gick bärsärkagång, för att till sist tystna. 

Efter något som kändes som en evighet vaknade han äntligen upp i himmelriket. Emot honom kom en skäggig person med handen framsträckt, de skakade hand och personen presenterade sig;

Hej, det är jag som är Tor och vi har precis slaktat Särimner. Vill du ha en bit?

Vi reste till Paris för att kolla in maten och få en doft av den fina värld som vi inbillade oss fanns där. Dagar och nätter fyllda med champagne, restaurangbesök, god mat och vackra fransyskor frestade på så vi åkte mot Le Havre för att vila ut i en by vid havet. Jag körde eftersom min kompis alltid började dagen med Underberg – det gäller ju att undvika baciller i utlandet.

Efter en varm dag i bilen körde vi över den stora bron i Le Havre och svängde av mot något som hette Honfleur. Vår bil saknade AC och klimatanläggning, så suget efter att komma ur bastun, hitta rum, ta ett par kalla öl, lite vin och en bit mat var stort. Tyvärr var halva byn avstängd och resten var proppfull med lediga fransmän. De firade helg och allt från minsta skjul till lyxhotell var bokat. Honfleur blev Villerville som blev Trouville som blev Pont-l´Eveque. Nu hade vi lämnat kusten och kört inåt land. Där det säkert skulle bli lättare att hitta rum. 

Tji fick vi. Vi körde och körde, inga lediga rum, ingen mat, inga kalla öl. Klockan närmade sig skymning och oron för att behöva övernatta i bilen spred sig. Rum, rum, rum var det enda som rörde sig i våra huvuden. En bra bit inåt land kom vi till en mindre ort där vi hittade ett hotell som verkade ok. Jag satt kvar i bilen när kompisen gick in. Det gick en bra stund, solen stekte och jag började förbereda mig på att köra vidare när han kom ut från hotellet, höjde armarna i en segergest, viftade med något för att plötsligt rycka till sig foten och göra en rörelse mot skon. Han hade trampat i helt nylagd hundskit. Och den doftade.

När vi installerat oss och han bytt skor hittade vi en restaurang som såg trevlig ut. Vi fick menyerna och började diskutera maten. Ingen av oss kan franska, dock hade jag lärt mig tyda lax och kyckling, allt för att slippa överraskningar. Min vrålhungrige kompis chansade på något med grille i namnet. En rätt med sås, potatis, grönsaker och något som såg ut som en fläskkorv. Vi lät vinet och maten tysta mun. Efter ett par tuggor njöt jag i fulla drag, laxen var fin och musslorna till förrätt var mjuka och lena, nästan som smör av bästa sort. Min kamrat började efter ett tag att skruva på sig. Korvens innehåll doftade konstigt och smaken var märkligt frän. Eftersom han är både snäll och sparsam ville han inte klaga eller ge upp i första taget. För att hjälpa till hällde han mängder av stark senap på köttet. 

Jag mådde bra och skojade om att det var människokött från en förolyckad turist i korven. Han såg verkligen äcklad ut, det var som om värmen, minnet av hundskiten och den nu allt äckligare korven blev för mycket. Han lämnade hälften och vi kom överens om att absolut inte fråga vad korven bestod av. När servitrisen ville ha ett omdöme såg vi ytterst tveksamma ut, vilket fick henne att le och klappa sig på magen, peka mot korven och säga ”stomach”. Vi betalade notan i expressfart och rusade under kväljningar till vårt nu starkt luktande hotellrum. Där drog vi i oss vars fyra Underberg och kom fram till att vi fått nog av dofterna från den fina världen.

För ett par år sedan köpte jag Cream - The Farewell Concert - på Dvd, en inspelning från bandets två sista gig på Royal Albert Hall i London. När den spelades in för 37 år sedan var jag bara en liten gosse och har därför inget förhållande till bandet. Visst, den är kul att ha mest för att det  var de, Jimi Hendrix och Led Zeppelin som byggde vidare på bluesen och gjorde den tyngre och hårdare, vissa skulle säga sämre. De ledde sedan i sin tur fram till flera andra band i den tyngre skolan.

I slutet av 1968 var Cream på toppen även om pressen på att skriva nya låtar, göra album, det ändlösa turnerandet och kravet på långa improvisationer under livespelningarna, ständiga bråk och problem med droger inom bandet gjorde att i alla fall Eric Clapton tröttnade. Detta efter att man tillsammans omformat popgruppens inriktning och format. Cream var också det första rockband som sålde platinum i USA. På ett par år gick de från 45 pund per gig till gager på uppemot 60.000 pund för en spelning. Tillsammans med trumslagaren Ginger Baker och den bandlöse basisten Jack Bruce hade alltså Clapton skapat en grupp som blev stor, till sist för stor. De orkade inte längre och lade av med de två konserterna på Royal Albert Hall den 25 och 26 november. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier. Men sånt gick inte då. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - Fresh Cream, Disraeli Gears, Wheels of fire och Goodbye. Efter det har de bara spelat ihop en gång. Du fattar...de var verkligen ovänner.

Men i maj 2005 spelade de tillsammans igen. Även den här gången på Royal Albert Hall, även nu för utsålda hus.  Fast den här gången mellan den 2:e och 6:e maj. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Återföreningen var oväntad och det fanns farhågor för att det skulle gå åt skogen. Till och med bland de tre musikerna själv. Men det gjorde det inte. Det låter bra. Till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Trots att de bara är tre så låter det tätt, tungt, tufft och det svänger på bra.  Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns fortfarande kvar.

Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Jag har inte sett honom så på tårna och uppeldad på väldigt länge, inte de senaste 20 åren i alla fall. Kanske inte sedan Cream brakade ihop 1968. Det syns på hela hans kroppsspråk när han står med ena benet framför det andra och med kroppen över sin älskade svarta Fender Strata. Han verkar gilla att få kämpa för att hänga med de övriga. Det kanske är detta Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som glider med och backas upp av de övriga. Här är han med musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira. 

Allra bäst är Stormy Monday. I den spelar hela bandet fantastiskt bra. Lugnt, sansat, återhållet när det behövs och med fullt tryck när det behövs. När låten är slut syns det på Ginger Bakers lyckliga ansikte att det var bra. Mycket bra till och med. Men även klassikerna, White Room, Politician, Crossroads - där man för övrigt ser en lyckligt leende Brian May från Queen i publiken - Sunshine of your love och den av Cream aldrig livespelade Badge är bra.

En sak kan jag säga i alla fall...De var inte bättre förr.

Lördag morgon är veckans bästa. Bara tanken på att gå till torget för att välja ut den finaste sparrisen inför kvällen får upphetsningen att stiga. Sparrisen är viktig. Den får inte mjukna för fort och heller inte gå sönder för lätt. Den måste vara spänstig och nästan ny. Den ska trots allt ge ett visst motstånd när den hamnar på skinkan. För skinka och sparris det hör ihop. Så är det bara. Sparrisen är en sak men sen gäller det att hitta rätt olja. Den får inte vara för tjock, inte glida för trögt och inte heller stänka eller skvätta för mycket.

Även om det är många detaljer att ta i beaktande så är det ändå rara besvär. Det har det varit sen familjen flyttade till radhusområdet och traditionen med sparris på skinka startade. Egentligen började det som ett skämt och en parodi på alla konstiga tävlingsprogram i TV. Men numera är det fullt allvar och mycket prestige inblandat. Hela grannskapet vill vara med och den illegala vadslagningen sätter nya rekord varje lördag. 

Det svåraste var att få med veganparet på hörnan, men när alla andra deltar har de svårt att stå utanför. De klarade inte trycket från övriga. Och vem vill vara utanför? Inte veganerna i alla fall. Nu är även de flitiga deltagare som gärna visar upp sina skinkor till beskådande och gnider in dem med olja, allt för att tävlingen ska bli av.  

För en tävling är det. Alla deltagare deltar med liv och lust. Och ve den som fuskar. För att undvika sådant har alla deltagare ögonbindel. Något som inte var helt enkelt att få igenom. En del tyckte att det var obehagligt att inte se var sparrisen hamnar. Men samtidigt är ju det en stor del av tjusning.

Givetvis finns det regler och noggranna förberedelser. Familjerna i området delas in i olika lag. Detta för att undvika fusk med skinkslagen. Lagens deltagare ska stå med en meters avstånd i sidled. Det ena laget har sparris och ögonbindel, det andra står på rad, med skinkorna bara, inoljade och vända mot sparrisviftarna. Därefter går sparrislaget förbi skinkraden, slår ett slag på varje skinka, går vidare till nästa och så vidare. Efter varje skinkslag ska sparrislaget utifrån klatschen från oljan och ljudet från skinkan avgöra vems skinka det är som har slagits. Förslagen protokollförs och varje rätt gissning ger en poäng. Det lag som har flest poäng har vunnit. Beroende på hur många hål banan har finns det olika nivåer för att nå par.

Första pris i tävlingen ”Gissa min gump” är alltid en god och närande sparris-soppa gjord på väloljad sparris och skinkspad. Tröstpriset är att torka oljan från skinkorna. Även det väldigt uppskattat.