Tror inte....
När jag var liten firade vi ibland jul hos farmor. Alla farsans syskon och syskonbarn var där. Min farmor och farfar bodde i en tvåa som hade en enorm balkong. Den gick längs med hela lägenheten, vilket betydde att man kunde följa med den som gick på balkongen via en lång hall från köket, förbi ett sovrum och in i vardagsrummet. Balkongdörren fanns i vardagsrummet men i köket fanns ett litet fönster där du, med rejäl ansträngning kunde klämma dig igenom och ut på balkongen.
I vardagsrummet stod en julgran med levande ljus, det satt en massa förväntansfulla barn, stod groggdrickande farsor och likörsörplande mossor. Alla väntade på tomten. Våra munnar var fulla med kakor och godis och de stora kusinerna retades med oss små. Tittade lite menande på varandra medan de världsvant drack päronsoda och pommac.
Efter lång väntan kom så knackningen på balkongdörren. Farmor öppnade. En skäggig sak med glasögon och mycket röd näsa stack in huvudet.
- Ho, ho, finns här några snälla barn?
- Ja, skrek de flesta, men inte jag.
Det var något skumt med den här tomten. Så bekant på något sätt. Nånting med sättet att röra sig o med rösten. Och sen luktade han likör också. Normalt var tomtens doft mer åt renat-hållet, med ett litet stänk sockerdricka eller apelsinläsk.
- Det är ju faster Karna skrek jag.
- Nä, hon är inte här hon är o handlar tidningen, försökte farsan.
Men jag var skeptisk och blev dessutom sur för att ingen tog min upptäckt på allvar. Det gick så långt att jag vägrade ta emot julklapparna. Inte för att någon annan brydde sig. De tog glatt emot och öppnade paket efter paket.
När tomten efter miljarder paket lämnade oss och steg ut genom balkongdörren smög jag efter, fast på insidan av lägenheten. Det var ju bara att krypa längs med den långa hallen, förbi sovrummet och ut i köket. Och vem satt fast i det lilla fönstret med skägget i brevlådan höll jag på att säga? Inte riktigt, men det hängde rejält på sniskan och halva kroppen var inne medan ändan den var ute. Jag registrerade allt detta medan hennes bröder och systrar skrattade så tårarna rann när de förtvivlat tryckte och drog för att få loss henne. Vem då? Jo, vi snackar givetvis faster Karna.
Sen dess har jag inte trott på tomten, häxor, troll eller gud. De är nog ändå bara faster Karna allihop.
I vardagsrummet stod en julgran med levande ljus, det satt en massa förväntansfulla barn, stod groggdrickande farsor och likörsörplande mossor. Alla väntade på tomten. Våra munnar var fulla med kakor och godis och de stora kusinerna retades med oss små. Tittade lite menande på varandra medan de världsvant drack päronsoda och pommac.
Efter lång väntan kom så knackningen på balkongdörren. Farmor öppnade. En skäggig sak med glasögon och mycket röd näsa stack in huvudet.
- Ho, ho, finns här några snälla barn?
- Ja, skrek de flesta, men inte jag.
Det var något skumt med den här tomten. Så bekant på något sätt. Nånting med sättet att röra sig o med rösten. Och sen luktade han likör också. Normalt var tomtens doft mer åt renat-hållet, med ett litet stänk sockerdricka eller apelsinläsk.
- Det är ju faster Karna skrek jag.
- Nä, hon är inte här hon är o handlar tidningen, försökte farsan.
Men jag var skeptisk och blev dessutom sur för att ingen tog min upptäckt på allvar. Det gick så långt att jag vägrade ta emot julklapparna. Inte för att någon annan brydde sig. De tog glatt emot och öppnade paket efter paket.
När tomten efter miljarder paket lämnade oss och steg ut genom balkongdörren smög jag efter, fast på insidan av lägenheten. Det var ju bara att krypa längs med den långa hallen, förbi sovrummet och ut i köket. Och vem satt fast i det lilla fönstret med skägget i brevlådan höll jag på att säga? Inte riktigt, men det hängde rejält på sniskan och halva kroppen var inne medan ändan den var ute. Jag registrerade allt detta medan hennes bröder och systrar skrattade så tårarna rann när de förtvivlat tryckte och drog för att få loss henne. Vem då? Jo, vi snackar givetvis faster Karna.
Sen dess har jag inte trott på tomten, häxor, troll eller gud. De är nog ändå bara faster Karna allihop.
California Jam
Det har alltid sagts att Deep Purple, med Gillan, Lord, Glover, Paice och Blackmore är den bästa line-up de haft. Men den med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice är inte dålig den heller och kunde blivit rejält stor om inte Blackmore tröttnat efter Stormbringer-plattan. Han slutade ju och startade Rainbow i stället.
Sättningen med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice gjorde två plattor - Burn och Stormbringer. Och Burn är faktiskt jävligt bra. Med de nya medlemmarna blev sången bluesigare och kompet lite funkigare, något som i alla fall jag gillar. Utöver studioplattorna kom ett par live-album, dels den silverfärgade Live in Europe och många år efter att bandet lagt ned också Live in London, inspelad under turnén som gjordes när Burn släppts. Det gör att den innehåller ett par av låtarna från den tidigare sättningen. Live in Europe däremot är inspelad på slutet av Blackmores tid i Purple och innehåller bara material från Burn och Stormbringer.
Under alla år har det funnits en svårfångad video, i alla fall här i Sverige, med en konsert som gjordes under USA-turnén 1974, den turné som etablerade Deep Purple som ett av de största banden där. Turnén gjordes för att sälja in Burn-plattan och det går att hävda att bandet skördade frukterna av det hårda arbete som de gjort under 1972 och 1973, då med Gillan och Glover. De turnéer som slet så hårt att Gillan och Blackmore aldrig kom över den spricka som uppstod mellan dem.
Konserten från 1974 är den av Purple-diggarna berömda och omtalade California Jam som nu finns på Dvd. Konserten består till stor del av de låtar som finns på Live in London. Det är material från Burn med Smoke on the water och Space truckin' som eftergift till fansen.
Det är en ganska bra konsert där Blackmore ligger i täten, med Coverdale och Hughes strax därefter. Bandet är tight och taggat och det som var bra med den här sättningen, Coverdales bluesiga röst, Hughes stämsång och ganska funkiga basspel, parat med Blackmores ekvilibristiska gitarrspel, Paices drivande trummor och Lords kontrapunktiska orgel märks tydligt på Dvd. Det som är trist är att Blackmore i bland flippar ut för mycket och att Ian Paice spelar trumsolo.
Nu är ju konserten filmad 1974 så ljudet är därefter men det duger. Och bandet gör ett bra jobb. Så är du en Purple-diggare finns bara ett råd, eller en order. Köp.
Sättningen med Coverdale, Hughes, Blackmore, Lord och Paice gjorde två plattor - Burn och Stormbringer. Och Burn är faktiskt jävligt bra. Med de nya medlemmarna blev sången bluesigare och kompet lite funkigare, något som i alla fall jag gillar. Utöver studioplattorna kom ett par live-album, dels den silverfärgade Live in Europe och många år efter att bandet lagt ned också Live in London, inspelad under turnén som gjordes när Burn släppts. Det gör att den innehåller ett par av låtarna från den tidigare sättningen. Live in Europe däremot är inspelad på slutet av Blackmores tid i Purple och innehåller bara material från Burn och Stormbringer.
Under alla år har det funnits en svårfångad video, i alla fall här i Sverige, med en konsert som gjordes under USA-turnén 1974, den turné som etablerade Deep Purple som ett av de största banden där. Turnén gjordes för att sälja in Burn-plattan och det går att hävda att bandet skördade frukterna av det hårda arbete som de gjort under 1972 och 1973, då med Gillan och Glover. De turnéer som slet så hårt att Gillan och Blackmore aldrig kom över den spricka som uppstod mellan dem.
Konserten från 1974 är den av Purple-diggarna berömda och omtalade California Jam som nu finns på Dvd. Konserten består till stor del av de låtar som finns på Live in London. Det är material från Burn med Smoke on the water och Space truckin' som eftergift till fansen.
Det är en ganska bra konsert där Blackmore ligger i täten, med Coverdale och Hughes strax därefter. Bandet är tight och taggat och det som var bra med den här sättningen, Coverdales bluesiga röst, Hughes stämsång och ganska funkiga basspel, parat med Blackmores ekvilibristiska gitarrspel, Paices drivande trummor och Lords kontrapunktiska orgel märks tydligt på Dvd. Det som är trist är att Blackmore i bland flippar ut för mycket och att Ian Paice spelar trumsolo.
Nu är ju konserten filmad 1974 så ljudet är därefter men det duger. Och bandet gör ett bra jobb. Så är du en Purple-diggare finns bara ett råd, eller en order. Köp.
Fem killar på en bar....
Sitter här och njuter av CD-Boxen - Five guys walk into a bar - med The Faces. Vilket band, och vilken själfull o raspig röst han har den gode Rod Stewart. De låter så jävla slappa men ändå med driv och sväng. Finns det någon som kan spela så idag?
Boxen innehåller fyra CD. Hälften utgivet på någon av deras vinylare och hälften från BBC:s radioprogram eller från replokalen. Bäst är Rod Stewart, näst bäst är Maybe I'm amazed, därefter kommer allt i en jämn ström av fantastisk musik från en svunnen tid. Tänk om Rod låtit så här i dag.
Vill du höra hur bra han var på den tiden kan du lyssna på hans första soloplattor, i alla fall fram till Foot loose and fancy free. De är bra men hans, tre fyra första är bäst. På dem spelar stora delar av Faces med Ron Wood i spetsen.
Efter det har det gått utför både med Faces, Rod och Ron. Den ena harvar runt bland amerikanska standardlåtar och den andra åker med ett sketet engelskt rockband som heter nånting med Rolling....
Boxen innehåller fyra CD. Hälften utgivet på någon av deras vinylare och hälften från BBC:s radioprogram eller från replokalen. Bäst är Rod Stewart, näst bäst är Maybe I'm amazed, därefter kommer allt i en jämn ström av fantastisk musik från en svunnen tid. Tänk om Rod låtit så här i dag.
Vill du höra hur bra han var på den tiden kan du lyssna på hans första soloplattor, i alla fall fram till Foot loose and fancy free. De är bra men hans, tre fyra första är bäst. På dem spelar stora delar av Faces med Ron Wood i spetsen.
Efter det har det gått utför både med Faces, Rod och Ron. Den ena harvar runt bland amerikanska standardlåtar och den andra åker med ett sketet engelskt rockband som heter nånting med Rolling....
