Hastighetens rötter
Sprang av en ren händelse på en avhandling rörande punken och orsaken till att alla låtar gick så snabbt. Avhandlingen fanns på kommunbiblioteket i Whyttlebath on the sea, en liten håla strax norr om Brighton. I boken som för övrigt heter - Speed of sound, the origins of one and a half minute songs in punkrock - förklaras orsaker och samband som jag inte kände till men som nu ter sig fullständigt självklara. Den är författad av en man som heter Adam Fiddlestrat.
Det finns enligt boken två element som är speciella och viktiga för punken. Det är hastighet och aggressivitet. När det gäller aggressivitet så hävdar författaren att den kom sig av att det engelska samhället var på väg att gå under i mitten av sjuttiotalet. Som någon har uttryckt det; utan det engelska kungahuset så skulle storleken på deras ekonomi och rikedom ha varit på u-landsnivå.
Enligt författaren är det också denna fattigdom som ofrivilligt leder fram till att hastigheten på spelet ökar, och som konsekvens av detta blir låtarna mycket kortare. Fiddlestrat menar att tack vare den oerhört utbredda fattigdomen bland engelsmännen hade ingen, förutom överklassen, råd att äga bil och åka taxi. Detta ledde till att antalet taxibilar, i London och övriga Storbritannien, minskade drastiskt. Vilket i sin tur till ett system likt det vi i Sverige har för att transportera pensionärer och handikappade - färdtjänst.
På samma sätt som i Sverige där du måste tidsbestämma din färdtjänst och finnas på plats när bilen kommer - gör du inte det kör bilen obönhörligen vidare till nästa person på listan, vilket så klart beror på det pressade schemat - var det liknande orsaker som gjorde att engelsk arbetarklass, som fattiga musiker oftast tillhör, fick beställa sina bilar i god tid. Inte heller de vågade missa den bestämda tiden. Det är ju inte lätt att bära hem en gitarrförstärkare, ett trumset eller ett piano.
Uppträdandena startade dessutom oftast klockan 21.00 därför att pubarna stängde klockan 23. Och som alla vet är det ju omöjligt att få en taxi vid stängningsdags, ännu svårare måste det ju vara att beställa en taxi till den tidpunkten. Av det skälet beställdes oftast taxin till kl. 22. Då skulle man ändå hinna med cirka 20 låtar.
Det finns ytterligare en aspekt, eller orsak, och det är att på sjuttiotalet var det kutym för banden att alltid starta sina konserter kraftigt försenade. Det innebar allt som oftast att man inte började spela förrän cirka 21.30.
Som var och en förstår, hävdar Fiddlestrat, så fanns det inget alternativ annat än att öka hastigheten. Vilket hela punkrörelsen numera beklagar. För som flera kända företrädare förklarar: Det finns ju inget bättre än en riktigt bra ballad.
Författaren lägger fram ett, som jag ser det, mycket starkt bevis och det är en jämförelse med band som Rolling Stones, Muddy Waters, Bachman Turner Overdrive, Moody Blues och ett flertal andra. De spelade ju inte tillnärmelsevis lika fort, vilket Fiddlestrat menar beror på att de hade råd med egna bilar och turnébussar.
Julskinkad...
Nu är det ju snart dags för julen och med den julafton. Alla vet vi ju hur trevligt det är med julen och alla dess höjdpunkter. En av dessa är julskinka och det enkla och trevliga samkväm som uppstår vid själva lagandet. Visst är det gott men svårt för en stressad familjefar/ensamstående/ungkarl att hinna med alla förberedelser. Följer du receptet nedan så garanterar jag att du kommer att sova gott efter väl förrättat värv. Samtidigt som du slipper plågas av dåligt samvete för att du missat umgänget med släkten under julhelgen.
Förberedelser
Bjud in dina närmaste vänner eller släktingar
Städa kök och lägenhet
Tvätta kläder och dig själv
Vattna blommorna
Bädda med rena lakan
Ingredienser
Ett kilo julskinka
En näve Kryddnejlika
Skånsk Senap
Två Ägg
En hela glögg
Ett flak öl
Ett helrör Vodka
En liter whisky
Tillbehör
En stor kastrull
Grillvantar
Bår
Två starka släktingar/vänner
Spann/Hink
Gör så här
Ta en kall öl från kylen.
Sätt ugnen på 225 grader.
Fira den lyckade påsättningen med ett glas öl och en whisky.
Förbered därefter glöggen genom att hälla över den i kastrullen.
Sätt den på spisplattan och ställ plattan på mellanvärme.
Låt glöggen koka upp ta sedan ett rejält glas spetsat med vodka
Ta en öl till.
Ta fram skinkan
Häll upp senap i ett glas eller en skål
Fira med en bir o en virre, det var ju storgott, ta en likadan
Gnid in skinkan med senap, ja det gäller även den som ska in i ugnen.
Ta en bir för säkerhets skull. Och ett glas whisky, tjoho här hoppar inga halta löss.
In med skinkan i ugnen o torka röven ren från senap.
Under tiden som skinkan griljeras rekommenderas glögg och whisky. Givetvis i ölglas.
När skinkan är klar är du också helt färdig. Ta därför ur de nu snurrande och flertaliga skinkorna ur ugnarna, sikta på den i mitten.
Svimma.
Se till att du berättat för dina två starka släktingar/vänner hur de ska använda båren och vad de ska göra med kroppen efter att medvetslösheten inträtt.
Vakna upp till doften av skinka.
Ha en god och bakfull julafton.
Ur mailhögen
Fick det här i mailen häromdan från bekymrad 65.
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Grötmyndig
Fan.
Jävlar.
Helvete.
Vad segt.
Ibland känns livet som att gå runt i en evig dimma. Med lite tur kan det klarna nån gång emellanåt och du får en glimt av solen och skymtar en flik av himlen. Mulen såklart. Och då är det de bra dagarna.
För det mesta är det mer som att gå runt i en tjock gröt. Och då snackar jag inte tunn vattnig mannagryn. Nä, nä, nä. Här handlar det om värsta havregröten, kokt till tapetklistrets gräns, med mycket lite mjölk och absolut ingen kanel eller sylt för att smaksätta. Dessutom är det fullkornshavregröt, så det flyter inte precis.
Gröten ligger så klart i en gigantisk tallrik med mycket höga kanter. Och eftersom dina ögon är fulla med gröt, vilken såklart gör att du inte ser ett skit, så får du hålla dig i kanten medan du går runt, runt i en tröstlös tallriksvandring mot evigheten.
Över alltihop ligger ett gigantiskt lock som effektivt stoppar både dig och värmen från att komma ut. Det bästa du kan hoppas på är att det ska bli hål i locket och att du på så vis ska få en skymt av himlen. Men icke, gröten står i skafferiet så det enda som syns är totalt jävla mörker.
Och radion spelar grötrock.
Jävlar.
Helvete.
Vad segt.
Ibland känns livet som att gå runt i en evig dimma. Med lite tur kan det klarna nån gång emellanåt och du får en glimt av solen och skymtar en flik av himlen. Mulen såklart. Och då är det de bra dagarna.
För det mesta är det mer som att gå runt i en tjock gröt. Och då snackar jag inte tunn vattnig mannagryn. Nä, nä, nä. Här handlar det om värsta havregröten, kokt till tapetklistrets gräns, med mycket lite mjölk och absolut ingen kanel eller sylt för att smaksätta. Dessutom är det fullkornshavregröt, så det flyter inte precis.
Gröten ligger så klart i en gigantisk tallrik med mycket höga kanter. Och eftersom dina ögon är fulla med gröt, vilken såklart gör att du inte ser ett skit, så får du hålla dig i kanten medan du går runt, runt i en tröstlös tallriksvandring mot evigheten.
Över alltihop ligger ett gigantiskt lock som effektivt stoppar både dig och värmen från att komma ut. Det bästa du kan hoppas på är att det ska bli hål i locket och att du på så vis ska få en skymt av himlen. Men icke, gröten står i skafferiet så det enda som syns är totalt jävla mörker.
Och radion spelar grötrock.
Tror inte....
När jag var liten firade vi ibland jul hos farmor. Alla farsans syskon och syskonbarn var där. Min farmor och farfar bodde i en tvåa som hade en enorm balkong. Den gick längs med hela lägenheten, vilket betydde att man kunde följa med den som gick på balkongen via en lång hall från köket, förbi ett sovrum och in i vardagsrummet. Balkongdörren fanns i vardagsrummet men i köket fanns ett litet fönster där du, med rejäl ansträngning kunde klämma dig igenom och ut på balkongen.
I vardagsrummet stod en julgran med levande ljus, det satt en massa förväntansfulla barn, stod groggdrickande farsor och likörsörplande mossor. Alla väntade på tomten. Våra munnar var fulla med kakor och godis och de stora kusinerna retades med oss små. Tittade lite menande på varandra medan de världsvant drack päronsoda och pommac.
Efter lång väntan kom så knackningen på balkongdörren. Farmor öppnade. En skäggig sak med glasögon och mycket röd näsa stack in huvudet.
- Ho, ho, finns här några snälla barn?
- Ja, skrek de flesta, men inte jag.
Det var något skumt med den här tomten. Så bekant på något sätt. Nånting med sättet att röra sig o med rösten. Och sen luktade han likör också. Normalt var tomtens doft mer åt renat-hållet, med ett litet stänk sockerdricka eller apelsinläsk.
- Det är ju faster Karna skrek jag.
- Nä, hon är inte här hon är o handlar tidningen, försökte farsan.
Men jag var skeptisk och blev dessutom sur för att ingen tog min upptäckt på allvar. Det gick så långt att jag vägrade ta emot julklapparna. Inte för att någon annan brydde sig. De tog glatt emot och öppnade paket efter paket.
När tomten efter miljarder paket lämnade oss och steg ut genom balkongdörren smög jag efter, fast på insidan av lägenheten. Det var ju bara att krypa längs med den långa hallen, förbi sovrummet och ut i köket. Och vem satt fast i det lilla fönstret med skägget i brevlådan höll jag på att säga? Inte riktigt, men det hängde rejält på sniskan och halva kroppen var inne medan ändan den var ute. Jag registrerade allt detta medan hennes bröder och systrar skrattade så tårarna rann när de förtvivlat tryckte och drog för att få loss henne. Vem då? Jo, vi snackar givetvis faster Karna.
Sen dess har jag inte trott på tomten, häxor, troll eller gud. De är nog ändå bara faster Karna allihop.
I vardagsrummet stod en julgran med levande ljus, det satt en massa förväntansfulla barn, stod groggdrickande farsor och likörsörplande mossor. Alla väntade på tomten. Våra munnar var fulla med kakor och godis och de stora kusinerna retades med oss små. Tittade lite menande på varandra medan de världsvant drack päronsoda och pommac.
Efter lång väntan kom så knackningen på balkongdörren. Farmor öppnade. En skäggig sak med glasögon och mycket röd näsa stack in huvudet.
- Ho, ho, finns här några snälla barn?
- Ja, skrek de flesta, men inte jag.
Det var något skumt med den här tomten. Så bekant på något sätt. Nånting med sättet att röra sig o med rösten. Och sen luktade han likör också. Normalt var tomtens doft mer åt renat-hållet, med ett litet stänk sockerdricka eller apelsinläsk.
- Det är ju faster Karna skrek jag.
- Nä, hon är inte här hon är o handlar tidningen, försökte farsan.
Men jag var skeptisk och blev dessutom sur för att ingen tog min upptäckt på allvar. Det gick så långt att jag vägrade ta emot julklapparna. Inte för att någon annan brydde sig. De tog glatt emot och öppnade paket efter paket.
När tomten efter miljarder paket lämnade oss och steg ut genom balkongdörren smög jag efter, fast på insidan av lägenheten. Det var ju bara att krypa längs med den långa hallen, förbi sovrummet och ut i köket. Och vem satt fast i det lilla fönstret med skägget i brevlådan höll jag på att säga? Inte riktigt, men det hängde rejält på sniskan och halva kroppen var inne medan ändan den var ute. Jag registrerade allt detta medan hennes bröder och systrar skrattade så tårarna rann när de förtvivlat tryckte och drog för att få loss henne. Vem då? Jo, vi snackar givetvis faster Karna.
Sen dess har jag inte trott på tomten, häxor, troll eller gud. De är nog ändå bara faster Karna allihop.
Och den lilla vita duvan....
Såg i en tidning för ett tag sedan att svenska ornitologer är oroade över att en hel del fågelarter i Sverige blir färre och färre. Till viss del beroende på att deras jaktmarker minskar men även beroende på miljögifter. Sedan finns det en del arter där man inte har aning om vad som hänt. Skogsduvan är en sådan. Den har mer eller mindre försvunnit från sin naturliga miljö.
Fast tänk efter så blir det självklart. Under hela 1900-talet och in på 2000-talet har avfolkning av lands- och skogsbygd accelererat. Invånarna har flyttat i en allt snabbare takt. Ur det perspektivet blir inte skogsduvans försvinnande längre så mystiskt. De har helt enkelt flyttat till stan. Det är bara att gå till vilken skog och vilket torg som helst och räkna. Inte en skogsduva så långt ögat når men stadsduvorma är så många att de lätt fyller hela San Marcos-platsen i Venedig och Trafalger Square i London.
Är det så konstigt egentligen? Som skogsduva är kosten inte särskilt varierad. Det blir en och annan snigel, lite körsbär, kanske blåbär, lingon och vildhallon. Har du tur hittar du en fet mask. Kanske kan du tugga i dig en tappad macka från en fågelskådare. Det är väl i stort sett allt.
Men i stan.
Där blir det korv med bröd, speceillt framtagna och smaskiga fågelfrön inköpta av tosiga turister till vansinnespriser. Finns det något bättre än att sitta med senap runt hela näbben en solig sommardag? Har man tur kan det bli en tappad mjukglass full med strössel till efterrätt. Det kan ibland bli en och annan smaskig kaka, ett wienerbröd och kanske lite tårta. För att inte nämna alla franskbrödbullar och precis lagom sega limpor man kan få tag i.
Och hur mycket roligare är det inte att leka med stadsborna. Det går ju inte att jämföra stukabombning av en skabbig älg eller skogsmus mot att släppa sig på välnärda turister eller sommarfikande stadsbor. Det kan inte nämnas på samma dag ens. Det är ju som att skita på - a sitting duck- om du förstår vad jag menar. Och dom är ju så många. Man behöver knappt sikta ens. Det allra bästa är att släppa sig i en nylagad espresso, eller capuccino. Det ser jävligt fräckt ut när skummet stänker över kanten och träffar duken.
Och alla dom vackra pullorna man träffar. Fantastiskt. Har faktiskt funderat på att konvertera för andra gången - från skogsduva till stadsduva till turturduva. Det kan finnas en karriär där också. Har tankar på att ge mig in i sexindustrin. Du har väl hört talas om farmsex. Inte det? Vill inte gå in på några detaljer men det de gör med hönsen.... Oj, oj, oj. Det rycker i duvslaget om man säger.
Fast tänk efter så blir det självklart. Under hela 1900-talet och in på 2000-talet har avfolkning av lands- och skogsbygd accelererat. Invånarna har flyttat i en allt snabbare takt. Ur det perspektivet blir inte skogsduvans försvinnande längre så mystiskt. De har helt enkelt flyttat till stan. Det är bara att gå till vilken skog och vilket torg som helst och räkna. Inte en skogsduva så långt ögat når men stadsduvorma är så många att de lätt fyller hela San Marcos-platsen i Venedig och Trafalger Square i London.
Är det så konstigt egentligen? Som skogsduva är kosten inte särskilt varierad. Det blir en och annan snigel, lite körsbär, kanske blåbär, lingon och vildhallon. Har du tur hittar du en fet mask. Kanske kan du tugga i dig en tappad macka från en fågelskådare. Det är väl i stort sett allt.
Men i stan.
Där blir det korv med bröd, speceillt framtagna och smaskiga fågelfrön inköpta av tosiga turister till vansinnespriser. Finns det något bättre än att sitta med senap runt hela näbben en solig sommardag? Har man tur kan det bli en tappad mjukglass full med strössel till efterrätt. Det kan ibland bli en och annan smaskig kaka, ett wienerbröd och kanske lite tårta. För att inte nämna alla franskbrödbullar och precis lagom sega limpor man kan få tag i.
Och hur mycket roligare är det inte att leka med stadsborna. Det går ju inte att jämföra stukabombning av en skabbig älg eller skogsmus mot att släppa sig på välnärda turister eller sommarfikande stadsbor. Det kan inte nämnas på samma dag ens. Det är ju som att skita på - a sitting duck- om du förstår vad jag menar. Och dom är ju så många. Man behöver knappt sikta ens. Det allra bästa är att släppa sig i en nylagad espresso, eller capuccino. Det ser jävligt fräckt ut när skummet stänker över kanten och träffar duken.
Och alla dom vackra pullorna man träffar. Fantastiskt. Har faktiskt funderat på att konvertera för andra gången - från skogsduva till stadsduva till turturduva. Det kan finnas en karriär där också. Har tankar på att ge mig in i sexindustrin. Du har väl hört talas om farmsex. Inte det? Vill inte gå in på några detaljer men det de gör med hönsen.... Oj, oj, oj. Det rycker i duvslaget om man säger.
Det lilla huset på stranden
Har du också lagt märke till det lilla gröna huset som ligger på bryggan till vänster om den brygga som leder till Kallbadhuset? i Malmö. Det bara finns där, helt stillsamt och aldrig ger det ett ljud ifrån sig. Nu har jag, efter att ha gjort egna efterforskningar och genom att prata med människor i branschen, lyckats ta reda på hur det verkligen ligger till.
Dess egentliga funktion är att skapa is, inte för att vi ska kunna åka skridsko utan för att hindra folk från att bada. Det är alltså en isfabrik, vars enda uppgift är att hindra människorna i staden från att på ett alltför glatt, njutningsfullt, barkroppat och okristligt vis plaska runt i böljan den blå. All produktion i det lilla gröna huset sker givetvis under stort hemlighetsmakeri. Arbetet är sanktionerat och under överinseende från absolut högsta ort. Tyvärr är de underbemannade, bara en anställd, dessutom på deltid, vilket gör att personen i fråga inte hinner med så mycket som skulle önskas. Att lägga is på hela sundet är det inte tal om och det är ju också väldigt sällsynt att han lyckas, då efter stor möda och mycket övertidsuttag. Dock har ägarna till den lilla fabriken kommit överens med de som har makt över vädret, i folkmun kallat Vädrets makter, om att hålla temperaturen nere under större delen av året, så att det trots allt är för kallt att bada.
Enligt avtal med arbetsgivare och fackförbund har även deltidsanställda ismaskinister rätt till ledighet. Detta sker oftast under de så kallade sommarmånaderna. Då plockas det in en vikarie, som på grund av bristande utbildning och erfarenhet aldrig lyckas hålla isproduktionen uppe, något som leder till att vattnet blir öppet och i det närmaste ljummet. Vid en del tillfällen sammanfaller semesterperioden för den anställde i gröna huset med semestern för de som arbetar med vädret. Då uppstår en värmebölja, vilket leder till ett ohejdat badande, festande och därför också kopulerande bland den mindre bildade befolkningen. Som tur är varar dessa perioder inte särskilt länge. Det har också hänt att denna vikarie blivit överentusiastisk och satt maskinerna på full produktion, vilket lett till att nyår och midsommarafton haft samma temperatur.
Men vem ligger bakom allt detta jobb, bara för att hindra vanliga hederliga och enkla människor från att bada, och varför? För en sekulariserad svensk är det ju fullständigt obegripligt och harmlöst. Det kan ju dessutom leda till en hel del intressanta kroppskontakter, om du förstår vad jag menar. Och det är just här, i skärningspunkten mellan enkla nöjen och sinnligheten i den fria kroppen, som moralens väktare siktat in sig och beslutat sig för att stoppa detta evinnerliga badande som pågår jämt och ständigt, till höger och till vänster.
Det handlar om fundamentalistiska kristna som vid ett topphemligt möte i mitten av 1800-talet, under den Victorianska eran, beslutade sig för att stoppa den moraliska nedrustning som badandet innebär. Och i den kampen är inga medel eller metoder för små. Varför bröt sig baptisterna ur och for till Amerika för att få utöva sin religion? Jo de döper, genom att doppa de nyfrälsta i en flod. Alltså, de badar. Varför har dopfuntarna blivit mindre i moderna kyrkor? Bevisen finns där. Du måste bara tänka själv. I ett unikt avtal med muslimerna har man dessutom kommit överens om att alla kvinnor ska bära långa kjolar, burka, eller slöja så fort de vistas ute. Är det för att hedra gud? Nej, allt är bara till för att stoppa vanliga, hederliga och enkla människor från att bada.
Utomlands talas det mycket om ”the green house-effect”, något man ända fram till nu trott handlar om växthuseffekten. Men, nu vet både du och jag bättre.
Dess egentliga funktion är att skapa is, inte för att vi ska kunna åka skridsko utan för att hindra folk från att bada. Det är alltså en isfabrik, vars enda uppgift är att hindra människorna i staden från att på ett alltför glatt, njutningsfullt, barkroppat och okristligt vis plaska runt i böljan den blå. All produktion i det lilla gröna huset sker givetvis under stort hemlighetsmakeri. Arbetet är sanktionerat och under överinseende från absolut högsta ort. Tyvärr är de underbemannade, bara en anställd, dessutom på deltid, vilket gör att personen i fråga inte hinner med så mycket som skulle önskas. Att lägga is på hela sundet är det inte tal om och det är ju också väldigt sällsynt att han lyckas, då efter stor möda och mycket övertidsuttag. Dock har ägarna till den lilla fabriken kommit överens med de som har makt över vädret, i folkmun kallat Vädrets makter, om att hålla temperaturen nere under större delen av året, så att det trots allt är för kallt att bada.
Enligt avtal med arbetsgivare och fackförbund har även deltidsanställda ismaskinister rätt till ledighet. Detta sker oftast under de så kallade sommarmånaderna. Då plockas det in en vikarie, som på grund av bristande utbildning och erfarenhet aldrig lyckas hålla isproduktionen uppe, något som leder till att vattnet blir öppet och i det närmaste ljummet. Vid en del tillfällen sammanfaller semesterperioden för den anställde i gröna huset med semestern för de som arbetar med vädret. Då uppstår en värmebölja, vilket leder till ett ohejdat badande, festande och därför också kopulerande bland den mindre bildade befolkningen. Som tur är varar dessa perioder inte särskilt länge. Det har också hänt att denna vikarie blivit överentusiastisk och satt maskinerna på full produktion, vilket lett till att nyår och midsommarafton haft samma temperatur.
Men vem ligger bakom allt detta jobb, bara för att hindra vanliga hederliga och enkla människor från att bada, och varför? För en sekulariserad svensk är det ju fullständigt obegripligt och harmlöst. Det kan ju dessutom leda till en hel del intressanta kroppskontakter, om du förstår vad jag menar. Och det är just här, i skärningspunkten mellan enkla nöjen och sinnligheten i den fria kroppen, som moralens väktare siktat in sig och beslutat sig för att stoppa detta evinnerliga badande som pågår jämt och ständigt, till höger och till vänster.
Det handlar om fundamentalistiska kristna som vid ett topphemligt möte i mitten av 1800-talet, under den Victorianska eran, beslutade sig för att stoppa den moraliska nedrustning som badandet innebär. Och i den kampen är inga medel eller metoder för små. Varför bröt sig baptisterna ur och for till Amerika för att få utöva sin religion? Jo de döper, genom att doppa de nyfrälsta i en flod. Alltså, de badar. Varför har dopfuntarna blivit mindre i moderna kyrkor? Bevisen finns där. Du måste bara tänka själv. I ett unikt avtal med muslimerna har man dessutom kommit överens om att alla kvinnor ska bära långa kjolar, burka, eller slöja så fort de vistas ute. Är det för att hedra gud? Nej, allt är bara till för att stoppa vanliga, hederliga och enkla människor från att bada.
Utomlands talas det mycket om ”the green house-effect”, något man ända fram till nu trott handlar om växthuseffekten. Men, nu vet både du och jag bättre.
En doft av den fina världen…
Vi reste till Paris för att kolla in maten och få en doft av den fina värld som vi inbillade oss fanns där. Dagar och nätter fyllda med champagne, restaurangbesök, god mat och vackra fransyskor frestade på så vi åkte mot Le Havre för att vila ut i en by vid havet. Jag körde eftersom min kompis alltid började dagen med Underberg – det gäller ju att undvika baciller i utlandet.
Efter en varm dag i bilen körde vi över den stora bron i Le Havre och svängde av mot något som hette Honfleur. Vår bil saknade AC och klimatanläggning, så suget efter att komma ur bastun, hitta rum, ta ett par kalla öl, lite vin och en bit mat var stort. Tyvärr var halva byn avstängd och resten var proppfull med lediga fransmän. De firade helg och allt från minsta skjul till lyxhotell var bokat. Honfleur blev Villerville som blev Trouville som blev Pont-l´Eveque. Nu hade vi lämnat kusten och kört inåt land. Där det säkert skulle bli lättare att hitta rum.
Tji fick vi. Vi körde och körde, inga lediga rum, ingen mat, inga kalla öl. Klockan närmade sig skymning och oron för att behöva övernatta i bilen spred sig. Rum, rum, rum var det enda som rörde sig i våra huvuden. En bra bit inåt land kom vi till en mindre ort där vi hittade ett hotell som verkade ok. Jag satt kvar i bilen när kompisen gick in. Det gick en bra stund, solen stekte och jag började förbereda mig på att köra vidare när han kom ut från hotellet, höjde armarna i en segergest, viftade med något för att plötsligt rycka till sig foten och göra en rörelse mot skon. Han hade trampat i helt nylagd hundskit. Och den doftade.
När vi installerat oss och han bytt skor hittade vi en restaurang som såg trevlig ut. Vi fick menyerna och började diskutera maten. Ingen av oss kan franska, dock hade jag lärt mig tyda lax och kyckling, allt för att slippa överraskningar. Min vrålhungrige kompis chansade på något med grille i namnet. En rätt med sås, potatis, grönsaker och något som såg ut som en fläskkorv. Vi lät vinet och maten tysta mun. Efter ett par tuggor njöt jag i fulla drag, laxen var fin och musslorna till förrätt var mjuka och lena, nästan som smör av bästa sort. Min kamrat började efter ett tag att skruva på sig. Korvens innehåll doftade konstigt och smaken var märkligt frän. Eftersom han är både snäll och sparsam ville han inte klaga eller ge upp i första taget. För att hjälpa till hällde han mängder av stark senap på köttet.
Jag mådde bra och skojade om att det var människokött från en förolyckad turist i korven. Han såg verkligen äcklad ut, det var som om värmen, minnet av hundskiten och den nu allt äckligare korven blev för mycket. Han lämnade hälften och vi kom överens om att absolut inte fråga vad korven bestod av. När servitrisen ville ha ett omdöme såg vi ytterst tveksamma ut, vilket fick henne att le och klappa sig på magen, peka mot korven och säga ”stomach”. Vi betalade notan i expressfart och rusade under kväljningar till vårt nu starkt luktande hotellrum. Där drog vi i oss vars fyra Underberg och kom fram till att vi fått nog av dofterna från den fina världen.
Efter en varm dag i bilen körde vi över den stora bron i Le Havre och svängde av mot något som hette Honfleur. Vår bil saknade AC och klimatanläggning, så suget efter att komma ur bastun, hitta rum, ta ett par kalla öl, lite vin och en bit mat var stort. Tyvärr var halva byn avstängd och resten var proppfull med lediga fransmän. De firade helg och allt från minsta skjul till lyxhotell var bokat. Honfleur blev Villerville som blev Trouville som blev Pont-l´Eveque. Nu hade vi lämnat kusten och kört inåt land. Där det säkert skulle bli lättare att hitta rum.
Tji fick vi. Vi körde och körde, inga lediga rum, ingen mat, inga kalla öl. Klockan närmade sig skymning och oron för att behöva övernatta i bilen spred sig. Rum, rum, rum var det enda som rörde sig i våra huvuden. En bra bit inåt land kom vi till en mindre ort där vi hittade ett hotell som verkade ok. Jag satt kvar i bilen när kompisen gick in. Det gick en bra stund, solen stekte och jag började förbereda mig på att köra vidare när han kom ut från hotellet, höjde armarna i en segergest, viftade med något för att plötsligt rycka till sig foten och göra en rörelse mot skon. Han hade trampat i helt nylagd hundskit. Och den doftade.
När vi installerat oss och han bytt skor hittade vi en restaurang som såg trevlig ut. Vi fick menyerna och började diskutera maten. Ingen av oss kan franska, dock hade jag lärt mig tyda lax och kyckling, allt för att slippa överraskningar. Min vrålhungrige kompis chansade på något med grille i namnet. En rätt med sås, potatis, grönsaker och något som såg ut som en fläskkorv. Vi lät vinet och maten tysta mun. Efter ett par tuggor njöt jag i fulla drag, laxen var fin och musslorna till förrätt var mjuka och lena, nästan som smör av bästa sort. Min kamrat började efter ett tag att skruva på sig. Korvens innehåll doftade konstigt och smaken var märkligt frän. Eftersom han är både snäll och sparsam ville han inte klaga eller ge upp i första taget. För att hjälpa till hällde han mängder av stark senap på köttet.
Jag mådde bra och skojade om att det var människokött från en förolyckad turist i korven. Han såg verkligen äcklad ut, det var som om värmen, minnet av hundskiten och den nu allt äckligare korven blev för mycket. Han lämnade hälften och vi kom överens om att absolut inte fråga vad korven bestod av. När servitrisen ville ha ett omdöme såg vi ytterst tveksamma ut, vilket fick henne att le och klappa sig på magen, peka mot korven och säga ”stomach”. Vi betalade notan i expressfart och rusade under kväljningar till vårt nu starkt luktande hotellrum. Där drog vi i oss vars fyra Underberg och kom fram till att vi fått nog av dofterna från den fina världen.
En tjänstemans sista vilja
Mitt liv börjar lida mot sitt slut. Jag är sjuk. Sjukare än ni anar. Om inte döden tar mig så gör polisen det. Därför har jag bestämt mig för att skriva ner min sista vilja i detta dokument. Ni vet ju att jag alltid älskat mitt arbete, min arbetsplats, mina kamrater och min arbetsgivare. Jag hoppas och tror att det är ömsesidigt. För att ni inte ska sakna mig allt för mycket har jag som sagt nedtecknat följande:
- För det första vill jag stoppas upp. Som uppstoppad vill jag ha mina företagskläder på mig. Det ska vara de som används vid representation och på kundträffar. Inte det där slappa som vi går i när vi ränner runt på kontoret
- För det andra vill jag att min kropp ska sitta tre år i fikarummet på min vanliga plats, detta för att alla på kontoret ska kunna ta avsked ordentligt och för att inte bryta karman och därmed påskynda återfödandet.
- För det tredje ska min själ fångas in och sparas i den lilla blå burk som finns på mitt skrivbord. Det är burken där jag alltid haft mina älskade hallontoppar. Burken ska i sin tur låsas in och frysas ned. Detta eftersom framtida forskning säkert kommer på ett sätt att utifrån själens energi återskapa en människa.
- När så har skett skickas den uppstoppade kroppen runt på de olika avdelningskontoren inom koncernen, detta för att alla ska kunna ta farväl ordentligt.
- När detta är klart återbördas kroppen till det egna kontoret för ett sista avsked och för att under rituella former köras genom dokumentförstöraren.
- Därefter delas återstoden av mig i fyra lika stora delar. Den ena fjärdedelen strös ut i de lokaler där jag verkat i hela mitt liv.
- Den andra fjärdedelen sprids för vinden ifrån huvudkontorets tak.
- Den tredje fjärdedelen transporteras till börsen och strös över deras datorer för att på så sätt gynna mitt företags aktier en sista gång.
- Den sista fjärdedelen ska transporteras till facket i ett av de arkivskåp som vi sätter in löneavtalen i.
- På begravningen vill jag att det spelas musik från min favoritplatta. Jag menar den som heter ”Bruna toner av längtan” med det fantastiska bandet - Struktur
Med dessa enkla ord och önskningar hoppas jag att ni tar väl hand om mitt företag. Må det leva i evighet. Amen
Vid sina minnens fulla bruk
Sten Duhm
Ett stort tack...
Nu när jag slutar som vd vill jag först och främst ta tillfället i akt och tacka alla mina lojala medarbetare, som trots att det ibland varit jobbigt, hållit tand för tunga och inte snackat i onödan. Jag vill också påpeka att min avgång är helt frivilligt, ingen har tvingat mig. Absolut inte styrelsen, och inte heller de insinuationer, spekulationer och rena lögner som cirkulerat, i bland annat, media.
Jag skulle även vilja tacka ledningen som varit lojala och stöttat mig i både med och motgång. Medgången tar jag helt på mig men motgångarna får ni står för. I en stund som denna vill jag också passa på att tacka min sekreterare för hennes lojala arbete under mig. Det har många gånger varit fantastiskt men allt har en ända, och din är helt otrolig.
Jag tänkte nu ge min syn på det som gör att jag känner mig så pass motarbetad att jag ser mig tvungen att sluta, och därmed utlösa min omfångsrika fallskärm. Något som förhandlades fram av styrelseordföranden och mig under ett par angenäma dagar i Hamburg, har ni sett den upplysande och trevliga publikationen – Karte für Männer – så förstår ni vad jag menar.
Som ni säkert minns genomförde vi förra året en fototävling. Tävlingen var ett led i firandet av företagets långa historia. Engagemanget var verkligen stort och överträffade verkligen ledningens och mina förväntningar. Ett hundratal engångskameror delades ut och över 7000 kort togs och lämnades in. Även om motiven var valfria skulle de alla återspegla vårt företags gemensamma värderingar. Det roliga var att nästan alla i företaget, inklusive mig själv, deltog med liv och lust.
En del av resultatet från tävlingen finns på den interna webbsidan, andra kommer att ges ut i en jubileumsbok, och några har jag sparat för att kunna njuta av i avskildhet. Min personliga åsikt är att en del av bilderna var klart över gränsen till det anständiga men att de i gengäld var oerhört eggande. Bilderna med hönsen, grisarna och kon bevisar onekligen att det går att lära djur det mesta. Ett stort tack för det.
Jag vet att det antyds en hel del men de bilder som valts ut till jubileumsboken har ingenting att göra med det faktum att lilla fröken Svensson har en väldigt fyllig och spänstig byst. Det har inte heller något att göra med vår gemensamma övernattning i en ensligt belägen och romantisk stuga vid en vacker sjö, där vi diskuterade våra kroppar och dess placering. Nej, det handlar som i alla sammanhang om att ta och ge. Jag har tagit och hon har gett. Ett ännu större tack för det.
Utan mitt, och ett fåtal yppiga och speciellt inbjudna kvinnliga deltagares engagemang hade fotona och skriften inte blivit vad den faktiskt är – en oanständig bok av oss, med oss, för oss och om oss. Det finns verkligen all anledning att hålla det här för oss själva.
Utan mitt, och ett fåtal yppiga och speciellt inbjudna kvinnliga deltagares engagemang hade fotona och skriften inte blivit vad den faktiskt är – en oanständig bok av oss, med oss, för oss och om oss. Det finns verkligen all anledning att hålla det här för oss själva.
Ett tack även till er som framkallat bilderna, både de från tävlingen och de som inte togs i stugan. Utan er tystnad hade min position varit klart hotad. Så än en gång ett mycket stort tack och kom ihåg att i finansvärlden är diskretion en hederssak.
Skinksymfoni
Lördag morgon är veckans bästa. Bara tanken på att gå till torget för att välja ut den finaste sparrisen inför kvällen får upphetsningen att stiga. Sparrisen är viktig. Den får inte mjukna för fort och heller inte gå sönder för lätt. Den måste vara spänstig och nästan ny. Den ska trots allt ge ett visst motstånd när den hamnar på skinkan. För skinka och sparris det hör ihop. Så är det bara. Sparrisen är en sak men sen gäller det att hitta rätt olja. Den får inte vara för tjock, inte glida för trögt och inte heller stänka eller skvätta för mycket.
Även om det är många detaljer att ta i beaktande så är det ändå rara besvär. Det har det varit sen familjen flyttade till radhusområdet och traditionen med sparris på skinka startade. Egentligen började det som ett skämt och en parodi på alla konstiga tävlingsprogram i TV. Men numera är det fullt allvar och mycket prestige inblandat. Hela grannskapet vill vara med och den illegala vadslagningen sätter nya rekord varje lördag.
Det svåraste var att få med veganparet på hörnan, men när alla andra deltar har de svårt att stå utanför. De klarade inte trycket från övriga. Och vem vill vara utanför? Inte veganerna i alla fall. Nu är även de flitiga deltagare som gärna visar upp sina skinkor till beskådande och gnider in dem med olja, allt för att tävlingen ska bli av.
För en tävling är det. Alla deltagare deltar med liv och lust. Och ve den som fuskar. För att undvika sådant har alla deltagare ögonbindel. Något som inte var helt enkelt att få igenom. En del tyckte att det var obehagligt att inte se var sparrisen hamnar. Men samtidigt är ju det en stor del av tjusning.
Givetvis finns det regler och noggranna förberedelser. Familjerna i området delas in i olika lag. Detta för att undvika fusk med skinkslagen. Lagens deltagare ska stå med en meters avstånd i sidled. Det ena laget har sparris och ögonbindel, det andra står på rad, med skinkorna bara, inoljade och vända mot sparrisviftarna. Därefter går sparrislaget förbi skinkraden, slår ett slag på varje skinka, går vidare till nästa och så vidare. Efter varje skinkslag ska sparrislaget utifrån klatschen från oljan och ljudet från skinkan avgöra vems skinka det är som har slagits. Förslagen protokollförs och varje rätt gissning ger en poäng. Det lag som har flest poäng har vunnit. Beroende på hur många hål banan har finns det olika nivåer för att nå par.
Första pris i tävlingen ”Gissa min gump” är alltid en god och närande sparris-soppa gjord på väloljad sparris och skinkspad. Tröstpriset är att torka oljan från skinkorna. Även det väldigt uppskattat.
Även om det är många detaljer att ta i beaktande så är det ändå rara besvär. Det har det varit sen familjen flyttade till radhusområdet och traditionen med sparris på skinka startade. Egentligen började det som ett skämt och en parodi på alla konstiga tävlingsprogram i TV. Men numera är det fullt allvar och mycket prestige inblandat. Hela grannskapet vill vara med och den illegala vadslagningen sätter nya rekord varje lördag.
Det svåraste var att få med veganparet på hörnan, men när alla andra deltar har de svårt att stå utanför. De klarade inte trycket från övriga. Och vem vill vara utanför? Inte veganerna i alla fall. Nu är även de flitiga deltagare som gärna visar upp sina skinkor till beskådande och gnider in dem med olja, allt för att tävlingen ska bli av.
För en tävling är det. Alla deltagare deltar med liv och lust. Och ve den som fuskar. För att undvika sådant har alla deltagare ögonbindel. Något som inte var helt enkelt att få igenom. En del tyckte att det var obehagligt att inte se var sparrisen hamnar. Men samtidigt är ju det en stor del av tjusning.
Givetvis finns det regler och noggranna förberedelser. Familjerna i området delas in i olika lag. Detta för att undvika fusk med skinkslagen. Lagens deltagare ska stå med en meters avstånd i sidled. Det ena laget har sparris och ögonbindel, det andra står på rad, med skinkorna bara, inoljade och vända mot sparrisviftarna. Därefter går sparrislaget förbi skinkraden, slår ett slag på varje skinka, går vidare till nästa och så vidare. Efter varje skinkslag ska sparrislaget utifrån klatschen från oljan och ljudet från skinkan avgöra vems skinka det är som har slagits. Förslagen protokollförs och varje rätt gissning ger en poäng. Det lag som har flest poäng har vunnit. Beroende på hur många hål banan har finns det olika nivåer för att nå par.
Första pris i tävlingen ”Gissa min gump” är alltid en god och närande sparris-soppa gjord på väloljad sparris och skinkspad. Tröstpriset är att torka oljan från skinkorna. Även det väldigt uppskattat.
Ordning i vår herres hage
Gud har tröttnat. Inte så att vår herre gett upp kampen för det goda och tänker överge oss alla. Nej, nej, nej! Det som irriterar är alla de som lever syndigt för att helt kallt ångra sig på sitt yttersta. Många har till och med gjort en lista för att vara riktigt säkra på att ångra allt och därmed visa att de menar allvar. Löftet om syndernas förlåtelse upplevs numera som en börda av Gud. Men lovat är lovat och hade det inte varit för att himmelriket börjar bli fullt så vore det inget problem. Snart finns det fler döda än levande och med den takt som många religioner utplånar sin nästa så lär det komma en dag när himmelriket måste stänga Pärleporten. Krasst utryckt kan man säga att det råder en himlaskriande brist på ledig yta.
Det här har lett till upprörda känslor. Både bland de som söker nya platser men också bland dem som redan har en bit mark. Men nu ska det bli ordning och reda i himlen. Redan på Moses tid infördes en form av byråkrati med de lagar och påbud som medföljde stentavlorna. Och eftersom Gud har tröttnat på sistaminutenångrarna så måste något göras. De tränger ju ut de som rätteligen borde sitta nära honom. Inte direkt på hans högra sida utan på platserna där efter. De som har haft ett långt engagemang i Gud, levt ett syndfritt liv och alltid strävat efter och förberett sig för att finna nåden på den yttersta dagen, borde ju ha någon fördel. Sen att de flesta döda har ståplats i himmelriket, alla kan ju inte ha abonnemang på sittplats, är ju en annan sak. Nu när Gud beslutat sig för denna ordning; de mest troende och syndfria ska sitta till höger om honom, därefter ska övriga få stå till höger i den ordning man avlidit och med hänsyn tagen till när man ångrade sina synder, skapas ett annat problem.
Till skillnad mot jorden är himlen platt. Ett litet förbiseende från Gud kan man säga. När han skiljde ljuset från mörkret och separerade himmel från jord blev jorden rund men himlen platt. Och eftersom han skulle vila på den sjunde dagen så hann saken inte åtgärdas. Det är också en anledning till de nu uppkomna problemen. Alla som ångrar sina synder är ju så att säga garanterade en plats i himlen och eftersom den inte är hur stor som helst - Jo, jag vet. Universum är oändligt men inte himlen, den finns ju bara nära jorden – så har det kommit klagomål från dem som står nära kanten. Ingen vill ju snubbla och ramla utanför för alla vet ju var det slutar.
Nu har Gud, i samråd med Jesus, ärkeängeln Gabriel, Sankte Per och Lucifer kommit fram till följande: Alla som inte släpps in genom Pärleporten får ett brännmärke i pannan för att kunna skilja guds lamm från vargarna om någon skulle ramla över kanten. Det var faktiskt Lucifers förslag eftersom ingen av dem som hamnat i helvetet ska behöva gå och reta sig på de glädjedödare som ramlar ned. Dessutom sätts ett rep, av nödvändighet mycket elastiskt, runt Vår herres hage. Tanken är att de som står närmast kanten ska kunna vila sina trötta och hopträngda kroppar mot detta. Dessutom kommer Lucifer att ta fram ett specialerbjudande för att locka fler till sig. Vi har ju alla vårt fria val och därmed behöver inte Sankte Per neka någon att komma in. Förhoppningsvis innebär detta att ordningen återställs och lugnet åter lägrar sig i Vår herres hage.
