Ulf Österlinds blogg

Släkten är värst sägs det ju. Kanske är det så men det brydde sig inte Randy Bachman om för när han lämnat Guess Who bildade han ett nytt band tillsammans med basisten och sångaren C.F. Turner. De två och Randys yngre bröder, Tim på gitarr och Rob på trummor, blev Bachman Turner Overdrive eller BTO som de också kallades.

Efter två plattor och några mindre hits var det dags för platta numer tre – Not Fragile. En platta som redan på omslaget, en transportlåda av trä fullastad med kugghjul, visar vad det handlar om – baktung och hårdriffande rock med bra driv. Här har man också bytt ut broder Tim mot den mer flyhänte och säkrare gitarristen Blair Thornton. Även bandmedlemmarna ger syn för sägen, de tillhör onekligen det tunga gardet och egentligen är det bara Thornton som inte riskerar att spränga vågen.

Själv hade jag albumet på vinyl men hittade för ett par år sedan ett exemplar på CD för 79 spänn. Den var som jag mindes den, bra ljud och tryck i trummorna, enkla låtar med bra gitarrspel, rå sång från Turner och knappt några melodier alls att tala om. På Not fragile lyfter gitarrspelet ännu lite till eftersom Randy fått en bättre sparringpartner i den nye Thornton, som med sin Duane Allman inspirerade stil var helt annorlunda än den ibland lätt jazzige Randy Bachman.

Redan i plattans första, och tillika titelspår, sätter de standarden. Det här är tuff musik för tunggumpade lastbilschaffisar i flanellskjortor med en obändig lust att trycka plattan i mattan för att hinna till nästa såsindränkta rastplatsmåltid så fort som möjligt. Spår två visar Randy från sin lite jazzigare sida, på spår tre går jag igång på samma sätt som när jag var tretton tyckte att gitarrsolon och distade gitarrer var det fräckaste som fanns. Den heter Roll on down the highway, är ösig och passar verkligen en trucker.

Sen kommer den – You ain’t seen nothing yet – hiten som de, i sann musikeranda, inte begrep var en hit. Som tur var kom en skivbolagskille på besök under inspelningarna av plattan och eftersom de inte hade fått rätt ljud på de andra låtarna lät man honom lyssna på spåret som man spelat in för att skoja med broder Gary, den tredje av Randys bröder som snart skulle gifta sig. Det är en popig sak som i mitten bryts av ett tungt och lättidentifierbart riff. En låt där Randy sjöng istället för ordinarie sångaren C. F. Turner. För skivbolagskillen räckte det att höra de första takterna och ackorden; Det är en hit, skrek han och resten är plånbokshistoria.

Singeln låg etta i tjugo länder och lever idag sitt eget liv. Resten av plattan kommer inte upp i den klassen och ska man vara helt ärlig har aldrig bandet, eller Randy som soloartist, gjort det senare i heller.

Men det var inte på grund av singeln som jag fastnade för albumet. Det var snarare det hårda riffande och det baktunga soundet som tilltalade mig, lite som Black Sabbath fast popigare. Texterna begrep jag inte då och ärligt talat är de inte mycket att ha även om det finns en viss humor i dem.

En gång såg jag att någon jämfört plattan och BTO: s musik med att nicka en hårt skruvad medicinboll. I så fall är jag en träskalle för jag gillade att nicka den.

Uppföljare är inte lätta. Särskilt inte om man ligger i kontraktsbråk med sin manager, som till råga på allt hindrar dig från att gå in i en studio så länge rättegången pågår. Och speciellt inte om man ska följa upp Born to run, av många ansedd som ett av förra århundradets absolut bästa rockalbum.

Tänk dig själv. Du är 28 år, det har gått spikrakt uppåt, du är ett namn tack vare att du skrivit om tron på att du kan bli något annat än det du är född till.  Det vill säga allas dröm om att komma iväg, att slippa vara som föräldrarna, att slippa ansvar, att bara få vara den man egenligen är och att bli någon. Men drömmen om ett annat liv skulle också kunna ses som en flykt, bort från föräldrarna, från vuxenlivets krav, från det tråkiga och förutbestämda livet i en arbetarstad och från allt det du inte vill göra. Det var det som slog Springsteen när han skulle spela in sin bästa och viktigaste platta.

Darkness on the edge of town är mörk och Bruce är arg. Det är bara att kolla omslagsbilden för att inse att detta är en man som inte skojar, som om han blir tillräckligt retad rentav kan vara farlig. Albumet tar upp teman som frustration över din plats i livet, ilskan och orättvisan i att somliga föds till lycka medan andra får kämpa hela livet för att överleva. Den behandlar också besvikelsen över att livet inte blev den himlastormande och lustfyllda resa om beskrivs på Born to run. Den vreden kan när som helst explodera i våld och blodsutgjutelse.

Plattan innehåller även andra teman. Rädslan för att bli som pappa; knäckt av det tråkiga jobbet på fabriken och över det faktum att man inte kan ge familjen allt det du skulle vilja ge den, samt den skrämmande insikten att du trots allt kommer att bli som din pappa. Albumet tar också upp sådant som stoltheten över att tillhöra arbetarklassen och att trots dåliga odds göra sitt bästa och alltid kämpa vidare.

Det finns som alltid hos Springsteen en idé med låtarna. Han spelade in massor och strök nästan lika många, varav ett flertal senare kom med på The River, för att de inte fick fram det han ville ha sagt. Men som han säger det med de som blev kvar. Det är tio låtar som spränger sig ut ur högtalarna. Egentligen räcker det att se omslaget, höra musiken, mixen och rösten för att förstå vad det handlar om. Spelet är återhållet, vackert, ibland aggressivt så det stänker. Springsteen behärskar sin röst perfekt och återger känslorna som finns hos personerna i låtarna på ett lysande sätt. Mixen är murrig, mörk och får fram det han vill ha sagt enbart genom musiken. ”Tänk dig en sommardag vid en strand, du har en vacker flicka vid din sida, solen lyser och vågorna skvalpar. Plötsligt panorerar kameran och där – ett lik. Så vill jag att plattan ska låta”, påstås Springsteen ha instruerat killen som skulle mixa.

Den mest centrala låten är Racing in the streets, en vacker ballad om hur det känns när du kommer på att livet lurat dig, att det inte är den gratisresa du hela tiden trott. Ett piano och kille som berättar om sin bil med stolthet, om hur han vinner gaturace efter gaturace och hur han stal sin tjej ifrån en kille som honom själv, på en tävling i LA. Där, mitt i låten och livet, mulnar rösten och resten handlar om att hur hans flickvän gråter sig till sömns varje kväll och om hur de försöker smita från ångesten och besvikelserna genom att köra ännu en tävling. I slutet, när sången tystnar och musiken rullar på, stiger låten till ett crescendo på samma sätt som när en film är slut. Det är oerhört mäktigt och det kan vara bra att ha en näsduk till hands.

I Factory berättas historien om att gå till jobb varje dag, göra sitt bästa och när dagen är slut går man hem till fru och barn med döden i ögonen. Är det helg tar man en blecka och vill det sig illa blir det slagsmål. Varje gång jag lyssnar på den ser jag framför mig den långa raden av cyklande Kockumiter på väg genom Malmö efter ännu en hård dag av båtbyggande.

Den tuffaste låten är Streets of fire där vi möter han, som om vi såg honom på stan en sen lördagskväll skulle få oss att titta bort. För att du vet att om du tittar för länge smäller det, rejält. Kanske är det fabriksarbetaren som druckit för mycket och som inte kan hantera det faktum att det snart är måndag igen och dags för ytterligare en vecka av själsdödande arbete. Gitarrsolot i den är gitarristen Springsteen i sitt esse. Med en rå ton och ett aggressivt spel uttrycker han all den frustration som finns hos människan i fråga. Sista spåret är Darkness on the edge of town. En mörk låt där stoltheten och värdigheten fått sig ytterligare en knäck och det enda som återstår är att lära sig leva med det eller, begå självmord.

När plattan var klar och släppts åkte Springsteen och E Street Band på en turné som gjorde dem legendariska. Att ha sett honom då måste ha varit fantastiskt.