En parodi utöver det vanliga
En gång i världen fanns det ett nyskapande band som hette The Beatles. Det fanns också ett nyskapande humorgäng som hette Monty Python. Dessa två företeelser möts i en film som heter The Rutles - All you need is cash.
Filmen är gjord 1978 och är en kärleksfull parodi på The Beatles karriär, från dagarna i Hamburg till sönderfallet och uppbrottet med Abbey Road. Manuset är skrivet av Eric Idle från Monty Python, han medverkar också själv. Den kongeniala musiken är skriven av Neil Innes, som också medverkar, och är nästan som Beatles men inte riktigt.
På samma sätt är det med bandet The Rutles, de är nästan som Beatles men inte riktigt. Filmen beskriver de fyra kompisarna - Ron Nasty, Dirk McQuickly, Stig o' Hara och Barry Woms - väg till stjärnorna. Från Hamburg där de befinner sig - far from home and far from talented - som speakern/reportern i filmen Eric Idle uttrycker det, över mötet med managern Leggy Mountbatten, experimenten med te och the bordtapping experience hos Arthur Sultan - mystikern från Surrey, och det experimentella albumet Sgt Rutter's Dart club band, till slutet och sönderfallet med Let it Rot.
Manuset är som sagt skrivet av Eric Idle och går i Monty Pythons anda och det finns en hel del obetalbara repliker, jag har nämnt en ovan men den här är inte dålig heller - the cradle of the blues, that's black music sung mainly by whites - som Eric Idle säger när han står vid Mississipis strand. Eller den här - Their first album was made in twenty minutes and their second took even longer.
Det finns också en del roliga framträdanden av bland annat Mick Jagger och Paul Simon, som sig själva, Dan Akroyd som den som tackade nej till The Rutles i början av sextiotalet, John Belushi som en parodi på managern Allen Klein, Bill Murray som den galna discjockeyn Murray the K, Ron Wood som en Hells Angelsmedlem som fått stryk av en liten flicka kallad Big Valerie och även Georg Harrisson som reporter utanför Rutles kontor - Orange. En annan kul grej för er som känner till Bonnie Raitt och hennes band är att hennes trummis Ricky Fataar spelar Stig O' Hara.
Det är en skickligt gjord film som är rolig, fyndig, och med musik som är så likt Beatles att om man inte lyssnar ordentligt så är det Beatles. Den typiskt galna Pythonhumorn finns också med. Filmen är tillsammans med - Spinal Tap - den bästa parodin på företeelser i musikbranschen.
Filmen är gjord 1978 och är en kärleksfull parodi på The Beatles karriär, från dagarna i Hamburg till sönderfallet och uppbrottet med Abbey Road. Manuset är skrivet av Eric Idle från Monty Python, han medverkar också själv. Den kongeniala musiken är skriven av Neil Innes, som också medverkar, och är nästan som Beatles men inte riktigt.
På samma sätt är det med bandet The Rutles, de är nästan som Beatles men inte riktigt. Filmen beskriver de fyra kompisarna - Ron Nasty, Dirk McQuickly, Stig o' Hara och Barry Woms - väg till stjärnorna. Från Hamburg där de befinner sig - far from home and far from talented - som speakern/reportern i filmen Eric Idle uttrycker det, över mötet med managern Leggy Mountbatten, experimenten med te och the bordtapping experience hos Arthur Sultan - mystikern från Surrey, och det experimentella albumet Sgt Rutter's Dart club band, till slutet och sönderfallet med Let it Rot.
Manuset är som sagt skrivet av Eric Idle och går i Monty Pythons anda och det finns en hel del obetalbara repliker, jag har nämnt en ovan men den här är inte dålig heller - the cradle of the blues, that's black music sung mainly by whites - som Eric Idle säger när han står vid Mississipis strand. Eller den här - Their first album was made in twenty minutes and their second took even longer.
Det finns också en del roliga framträdanden av bland annat Mick Jagger och Paul Simon, som sig själva, Dan Akroyd som den som tackade nej till The Rutles i början av sextiotalet, John Belushi som en parodi på managern Allen Klein, Bill Murray som den galna discjockeyn Murray the K, Ron Wood som en Hells Angelsmedlem som fått stryk av en liten flicka kallad Big Valerie och även Georg Harrisson som reporter utanför Rutles kontor - Orange. En annan kul grej för er som känner till Bonnie Raitt och hennes band är att hennes trummis Ricky Fataar spelar Stig O' Hara.
Det är en skickligt gjord film som är rolig, fyndig, och med musik som är så likt Beatles att om man inte lyssnar ordentligt så är det Beatles. Den typiskt galna Pythonhumorn finns också med. Filmen är tillsammans med - Spinal Tap - den bästa parodin på företeelser i musikbranschen.
Helt klart är den värt ett köp. Själv pröjsade jag 110 spänn på Rocks i Malmö. Rusa dit.
Grötmyndig
Fan.
Jävlar.
Helvete.
Vad segt.
Ibland känns livet som att gå runt i en evig dimma. Med lite tur kan det klarna nån gång emellanåt och du får en glimt av solen och skymtar en flik av himlen. Mulen såklart. Och då är det de bra dagarna.
För det mesta är det mer som att gå runt i en tjock gröt. Och då snackar jag inte tunn vattnig mannagryn. Nä, nä, nä. Här handlar det om värsta havregröten, kokt till tapetklistrets gräns, med mycket lite mjölk och absolut ingen kanel eller sylt för att smaksätta. Dessutom är det fullkornshavregröt, så det flyter inte precis.
Gröten ligger så klart i en gigantisk tallrik med mycket höga kanter. Och eftersom dina ögon är fulla med gröt, vilken såklart gör att du inte ser ett skit, så får du hålla dig i kanten medan du går runt, runt i en tröstlös tallriksvandring mot evigheten.
Över alltihop ligger ett gigantiskt lock som effektivt stoppar både dig och värmen från att komma ut. Det bästa du kan hoppas på är att det ska bli hål i locket och att du på så vis ska få en skymt av himlen. Men icke, gröten står i skafferiet så det enda som syns är totalt jävla mörker.
Och radion spelar grötrock.
Jävlar.
Helvete.
Vad segt.
Ibland känns livet som att gå runt i en evig dimma. Med lite tur kan det klarna nån gång emellanåt och du får en glimt av solen och skymtar en flik av himlen. Mulen såklart. Och då är det de bra dagarna.
För det mesta är det mer som att gå runt i en tjock gröt. Och då snackar jag inte tunn vattnig mannagryn. Nä, nä, nä. Här handlar det om värsta havregröten, kokt till tapetklistrets gräns, med mycket lite mjölk och absolut ingen kanel eller sylt för att smaksätta. Dessutom är det fullkornshavregröt, så det flyter inte precis.
Gröten ligger så klart i en gigantisk tallrik med mycket höga kanter. Och eftersom dina ögon är fulla med gröt, vilken såklart gör att du inte ser ett skit, så får du hålla dig i kanten medan du går runt, runt i en tröstlös tallriksvandring mot evigheten.
Över alltihop ligger ett gigantiskt lock som effektivt stoppar både dig och värmen från att komma ut. Det bästa du kan hoppas på är att det ska bli hål i locket och att du på så vis ska få en skymt av himlen. Men icke, gröten står i skafferiet så det enda som syns är totalt jävla mörker.
Och radion spelar grötrock.
