Bachman Turner Overdrive - Not Fragile
Släkten är värst sägs det ju. Kanske är det så men det brydde sig inte Randy Bachman om för när han lämnat Guess Who bildade han ett nytt band tillsammans med basisten och sångaren C.F. Turner. De två och Randys yngre bröder, Tim på gitarr och Rob på trummor, blev Bachman Turner Overdrive eller BTO som de också kallades.
Efter två plattor och några mindre hits var det dags för platta numer tre – Not Fragile. En platta som redan på omslaget, en transportlåda av trä fullastad med kugghjul, visar vad det handlar om – baktung och hårdriffande rock med bra driv. Här har man också bytt ut broder Tim mot den mer flyhänte och säkrare gitarristen Blair Thornton. Även bandmedlemmarna ger syn för sägen, de tillhör onekligen det tunga gardet och egentligen är det bara Thornton som inte riskerar att spränga vågen.
Själv hade jag albumet på vinyl men hittade för ett par år sedan ett exemplar på CD för 79 spänn. Den var som jag mindes den, bra ljud och tryck i trummorna, enkla låtar med bra gitarrspel, rå sång från Turner och knappt några melodier alls att tala om. På Not fragile lyfter gitarrspelet ännu lite till eftersom Randy fått en bättre sparringpartner i den nye Thornton, som med sin Duane Allman inspirerade stil var helt annorlunda än den ibland lätt jazzige Randy Bachman.
Redan i plattans första, och tillika titelspår, sätter de standarden. Det här är tuff musik för tunggumpade lastbilschaffisar i flanellskjortor med en obändig lust att trycka plattan i mattan för att hinna till nästa såsindränkta rastplatsmåltid så fort som möjligt. Spår två visar Randy från sin lite jazzigare sida, på spår tre går jag igång på samma sätt som när jag var tretton tyckte att gitarrsolon och distade gitarrer var det fräckaste som fanns. Den heter Roll on down the highway, är ösig och passar verkligen en trucker.
Sen kommer den – You ain’t seen nothing yet – hiten som de, i sann musikeranda, inte begrep var en hit. Som tur var kom en skivbolagskille på besök under inspelningarna av plattan och eftersom de inte hade fått rätt ljud på de andra låtarna lät man honom lyssna på spåret som man spelat in för att skoja med broder Gary, den tredje av Randys bröder som snart skulle gifta sig. Det är en popig sak som i mitten bryts av ett tungt och lättidentifierbart riff. En låt där Randy sjöng istället för ordinarie sångaren C. F. Turner. För skivbolagskillen räckte det att höra de första takterna och ackorden; Det är en hit, skrek han och resten är plånbokshistoria.
Singeln låg etta i tjugo länder och lever idag sitt eget liv. Resten av plattan kommer inte upp i den klassen och ska man vara helt ärlig har aldrig bandet, eller Randy som soloartist, gjort det senare i heller.
Men det var inte på grund av singeln som jag fastnade för albumet. Det var snarare det hårda riffande och det baktunga soundet som tilltalade mig, lite som Black Sabbath fast popigare. Texterna begrep jag inte då och ärligt talat är de inte mycket att ha även om det finns en viss humor i dem.
En gång såg jag att någon jämfört plattan och BTO: s musik med att nicka en hårt skruvad medicinboll. I så fall är jag en träskalle för jag gillade att nicka den.
Nazareth - Hair of the dog
Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town
Uppföljare är inte lätta. Särskilt inte om man ligger i kontraktsbråk med sin manager, som till råga på allt hindrar dig från att gå in i en studio så länge rättegången pågår. Och speciellt inte om man ska följa upp Born to run, av många ansedd som ett av förra århundradets absolut bästa rockalbum.
Tänk dig själv. Du är 28 år, det har gått spikrakt uppåt, du är ett namn tack vare att du skrivit om tron på att du kan bli något annat än det du är född till. Det vill säga allas dröm om att komma iväg, att slippa vara som föräldrarna, att slippa ansvar, att bara få vara den man egenligen är och att bli någon. Men drömmen om ett annat liv skulle också kunna ses som en flykt, bort från föräldrarna, från vuxenlivets krav, från det tråkiga och förutbestämda livet i en arbetarstad och från allt det du inte vill göra. Det var det som slog Springsteen när han skulle spela in sin bästa och viktigaste platta.
Darkness on the edge of town är mörk och Bruce är arg. Det är bara att kolla omslagsbilden för att inse att detta är en man som inte skojar, som om han blir tillräckligt retad rentav kan vara farlig. Albumet tar upp teman som frustration över din plats i livet, ilskan och orättvisan i att somliga föds till lycka medan andra får kämpa hela livet för att överleva. Den behandlar också besvikelsen över att livet inte blev den himlastormande och lustfyllda resa om beskrivs på Born to run. Den vreden kan när som helst explodera i våld och blodsutgjutelse.
Plattan innehåller även andra teman. Rädslan för att bli som pappa; knäckt av det tråkiga jobbet på fabriken och över det faktum att man inte kan ge familjen allt det du skulle vilja ge den, samt den skrämmande insikten att du trots allt kommer att bli som din pappa. Albumet tar också upp sådant som stoltheten över att tillhöra arbetarklassen och att trots dåliga odds göra sitt bästa och alltid kämpa vidare.
Det finns som alltid hos Springsteen en idé med låtarna. Han spelade in massor och strök nästan lika många, varav ett flertal senare kom med på The River, för att de inte fick fram det han ville ha sagt. Men som han säger det med de som blev kvar. Det är tio låtar som spränger sig ut ur högtalarna. Egentligen räcker det att se omslaget, höra musiken, mixen och rösten för att förstå vad det handlar om. Spelet är återhållet, vackert, ibland aggressivt så det stänker. Springsteen behärskar sin röst perfekt och återger känslorna som finns hos personerna i låtarna på ett lysande sätt. Mixen är murrig, mörk och får fram det han vill ha sagt enbart genom musiken. ”Tänk dig en sommardag vid en strand, du har en vacker flicka vid din sida, solen lyser och vågorna skvalpar. Plötsligt panorerar kameran och där – ett lik. Så vill jag att plattan ska låta”, påstås Springsteen ha instruerat killen som skulle mixa.
Den mest centrala låten är Racing in the streets, en vacker ballad om hur det känns när du kommer på att livet lurat dig, att det inte är den gratisresa du hela tiden trott. Ett piano och kille som berättar om sin bil med stolthet, om hur han vinner gaturace efter gaturace och hur han stal sin tjej ifrån en kille som honom själv, på en tävling i LA. Där, mitt i låten och livet, mulnar rösten och resten handlar om att hur hans flickvän gråter sig till sömns varje kväll och om hur de försöker smita från ångesten och besvikelserna genom att köra ännu en tävling. I slutet, när sången tystnar och musiken rullar på, stiger låten till ett crescendo på samma sätt som när en film är slut. Det är oerhört mäktigt och det kan vara bra att ha en näsduk till hands.
I Factory berättas historien om att gå till jobb varje dag, göra sitt bästa och när dagen är slut går man hem till fru och barn med döden i ögonen. Är det helg tar man en blecka och vill det sig illa blir det slagsmål. Varje gång jag lyssnar på den ser jag framför mig den långa raden av cyklande Kockumiter på väg genom Malmö efter ännu en hård dag av båtbyggande.
Den tuffaste låten är Streets of fire där vi möter han, som om vi såg honom på stan en sen lördagskväll skulle få oss att titta bort. För att du vet att om du tittar för länge smäller det, rejält. Kanske är det fabriksarbetaren som druckit för mycket och som inte kan hantera det faktum att det snart är måndag igen och dags för ytterligare en vecka av själsdödande arbete. Gitarrsolot i den är gitarristen Springsteen i sitt esse. Med en rå ton och ett aggressivt spel uttrycker han all den frustration som finns hos människan i fråga. Sista spåret är Darkness on the edge of town. En mörk låt där stoltheten och värdigheten fått sig ytterligare en knäck och det enda som återstår är att lära sig leva med det eller, begå självmord.
När plattan var klar och släppts åkte Springsteen och E Street Band på en turné som gjorde dem legendariska. Att ha sett honom då måste ha varit fantastiskt.
Celebration Day - Led Zeppelin sista show
Till saken hör också att bandet var på väg utför, sista plattan som spelades in i Stockholm, i Björn och Bennys Polarstudio, har inte många höjdpunkter med Led Zeppelin mått mätt. Jimmy Page var knappt närvarande på grund av sitt heroinmissbruk och Robert Plant plågades av, som han såg det, bandets dåliga karma. För hans del hade en son dött, han själv varit med om en bilolycka med sin fru och han fick mer eller mindre ligga i gips under hela inspelningen av näst sista albumet – Presence. Dessutom hade framförallt Bonhamns och Pages alkohol och drogmissbruk börjat märkas på scen. Det var med andra ord en ganska lämplig tidpunkt att lägga ner.
Karriären behöver jag inte skriva så mycket om mer än att de tog världen med storm och att deras plattor och konserter sålde i massor. Jimmy Page gitarrspel, John Bonhams trummor, Robert Plants röst; vilken ryktas ha varit så stark att han inte behövde mickas upp när de repade, och John Paul Jones basspel tillsammans med hans keyboard, mandolin och en massa andra instrument, skapade ett band som var och är unikt.
Från första plattan 1969 tills punken slog igenom ägde de världen och de låg på Atlantic Records, ett amerikanskt skivbolag lett av musikentusiasten Ahmet Ertegun. Han var den som erbjöd dem skivkontrakt och stöttade dem när de svepte över USA och tog världen med storm. Han blev deras personliga vän och bundsförvant ända fram till sin död 2006.
Efter att ha lagt ned har de gjort enstaka offentliga framträdanden tillsammans. Live Aid var ett sådant, ett dåligt repeterat och utfört trelåtars framträdande, firandet av Atlantic Records 40-årsjubileum var ett annat och därefter stod de ståndaktigt emot återföreningar och turnéer. Men när Ahmet Ertegun dog gick alla med på att göra en hyllningskonsert till sin vän och mentor.
Musikvärlden och fans blev som tokiga.
För att ersätta John Bonham tog man in hans son Jason, en trummis i samma stil och dessutom mer eller mindre en medlem av Led Zeppelin-familjen. Ibland hade han hoppat in och lirat när bandet jammade och det redan som väldigt ung.
Valet av spelplats föll på O2-Arena i London och man beslöt sig för att lotta ut biljetterna, 18000 fanns att tillgå, 20 miljoner personer ansökte. Jag skriver det igen; 20 miljoner ville ha en biljett till en konsert med Led Zeppelin. En sak är säker, kändisar är inte bara rika, vackra och lyckliga – de har tur som tokiga också. Alla de som man förväntat sig skulle komma lyckades vinna i lotteriet och var på plats…
Snacket gick om turnéer men som vanligt tackade Robert Plant nej. Dock beslöt man sig för att filma hela konserten och nu har den visats på biografer runt världen och släppts på CD/DVD/BlueRay. Och jag har ett exemplar…
Det är bra, till och med mycket bra. Från första låten Good times bad times, som också inledde första albumet, fram till sista extranumret Rock and Roll låter det som Led Zeppelin, fast ett mer moget sådant. Plant kommer inte alltid upp i de högsta registren men ärligt talat är det rätt skönt och Page, som jag alltid upplevt har spelat fortare med plektrumhanden än vad vänsterhanden ibland klarat, gör en bra konsert. Även om solot på Stairway to heaven inte håller samma klass som under 1970-talet. Men med tanke på att de inte spelat ihop som band sedan 1988 låter det fantastiskt.
Som konsertfilm är det en en bra om än inte sensationell produktion, kamerorna har lyckats fånga blickarna och leendena. De av glädje för att det låter så bra, de av kärlek för att bandet trots allt delade en fantastisk erfarenhet tillsammans som unga, och de för att de fortfarande kan, men kanske framförallt de som kommer för att de är vänner och på ett eller annat sätt älskar varandra i kraft av sin gemensamma upplevelse.
Låtar som sticker ut är In my time of dying, kraften i Jason Bonhams trumspel är inte långt efter pappas original, och Jimmy Page lirar gitarr som den gitarrhjälte han är. Även i No Quarter, där John Paul Jones vackra pianospel tillsammans med det meditativa drivet i trummorna och Jimmy Pages magiska gitarr skapar en skör, vacker och stämningsfull känsla, låter det kanon. Under funkdrivet i Trampled under foot går det knappt att sitta still och till och med gamla, gråa och luttrade fans känner hur det spritter i benen.
Men allra bäst och allra mest Led Zeppelin är Kashmir, den är majestätisk, magnifik, magisk och bara så fruktansvärt jävla bra, med en tyngd och ett självklart sväng och häng som bara det här gänget av 60-åriga farbrödrar klarar av att lira.
I sista extranumret Rock and Roll, kanske den allra sista låt som de tre originalmedlemmarna framför tillsammans, är det så bra att Jason inte verkar vilja avsluta låten när han kopierar och expanderar farsans enorma slutfill. Det är till och med så att man ser Jimmy Page kolla på honom med en road min som säger; sluta nu för helvete. Till sist slår Jason av, publiken jublar och bandet tackar publiken. Jason Bonham går av scenen in i sin loge och gråter som ett barn.
Cirkeln är sluten…
Gammal är äldst
Det är inte klokt så fort det går att ta sig över sundet. Från det att vi klev på tåget på Centralen i Malmö, tills det att vi steg av på Amager Bros Metro-station gick det 45 minuter. Helt fantastiskt, och sedan har de ju god öl i vårt grannland också. Visserligen fick vi leta en stund innan vi hittade Marcels Bodega, där en äldre, liten och senig dansk sålde oss varsin Hof för det faciaIa priset av 14 danska kronor styck. Att han sedan inte var Danmarks mest älskvärda, positiva och serviceinriktade person fick man ta. Vi kunde i alla fall avnjuta våra pilsner på en liten bakgård, bland blommor och blad endast 15 meter ifrån den brusande trafiken på Amager Brogade. Det märks att Köpenhamn är en storstad.
Som sagt åkte jag till Köpenhamn i går och tittade på Steve Winwood, en levande legend varken mer eller mindre. I mitten av 1960-talet slog han som 15-åring, igenom med Spencer Davies Group - där han var med och skrev och sjöng flera av deras stora hits. Keep on runnin', I'm a man, Give me some lovin' hette låtarna och de framfördes i går. Faktum är att han började med I'm a man - en rätt cool inledning faktiskt.
Winwood har ju spelat med Clapton i Blind Faith, haft egna bandet Traffic, lirat på platta med Jimi Hendrix och sjunger duett på en av min stora favorits plattor - Etta James och låten Give it up. De senaste 25-30 åren har han kört solo och ska man vara helt ärlig har han inte haft en hit sedan Roll with it, som jag tror kom 1987. Som han själv sa efter de två första låtarna - jag har en lång karriär att plocka låtar ifrån och vi ska försöka täcka hela, vilket han gjorde. De två första låtarna spann över 38 år.
Bandet han hade med sig var tight, groovy och funky. Det fräckaste var trummisen och congaspelaren som tillsammans skapade ett bra funkgroove i de flesta låtarna, konstigast var att han inte hade någon basist. Han basade med sin vänsterfot på Hammondens orgelpedaler, ibland spelade han nog in sitt pedalande och körde bas-slingorna i en loop. Efter ett tag saknade man inte basisten. Måste också säga att mixerkillen gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det lät som när du sitter hemma i soffan och spelar på stereon med bra tryck, så rent och sepererat var soundet.
Inte nog med att han har en stor låtskatt att ösa ur. Han sjunger bra, trakterar en mandolin och spelar fantastisk Hammond emellanåt. Ovanpå allt är han en fena på gitarr vilket han visade i den gamla Traffic-dängan - Dear Mr Fantasy. Där var det Clapton-klass emellanåt. Det är bara att ge sig och tycka att han och bandet gjorde ett bra jobb, och erkänna att gammal är äldst.
Hastighetens rötter
Sprang av en ren händelse på en avhandling rörande punken och orsaken till att alla låtar gick så snabbt. Avhandlingen fanns på kommunbiblioteket i Whyttlebath on the sea, en liten håla strax norr om Brighton. I boken som för övrigt heter - Speed of sound, the origins of one and a half minute songs in punkrock - förklaras orsaker och samband som jag inte kände till men som nu ter sig fullständigt självklara. Den är författad av en man som heter Adam Fiddlestrat.
Det finns enligt boken två element som är speciella och viktiga för punken. Det är hastighet och aggressivitet. När det gäller aggressivitet så hävdar författaren att den kom sig av att det engelska samhället var på väg att gå under i mitten av sjuttiotalet. Som någon har uttryckt det; utan det engelska kungahuset så skulle storleken på deras ekonomi och rikedom ha varit på u-landsnivå.
Enligt författaren är det också denna fattigdom som ofrivilligt leder fram till att hastigheten på spelet ökar, och som konsekvens av detta blir låtarna mycket kortare. Fiddlestrat menar att tack vare den oerhört utbredda fattigdomen bland engelsmännen hade ingen, förutom överklassen, råd att äga bil och åka taxi. Detta ledde till att antalet taxibilar, i London och övriga Storbritannien, minskade drastiskt. Vilket i sin tur till ett system likt det vi i Sverige har för att transportera pensionärer och handikappade - färdtjänst.
På samma sätt som i Sverige där du måste tidsbestämma din färdtjänst och finnas på plats när bilen kommer - gör du inte det kör bilen obönhörligen vidare till nästa person på listan, vilket så klart beror på det pressade schemat - var det liknande orsaker som gjorde att engelsk arbetarklass, som fattiga musiker oftast tillhör, fick beställa sina bilar i god tid. Inte heller de vågade missa den bestämda tiden. Det är ju inte lätt att bära hem en gitarrförstärkare, ett trumset eller ett piano.
Uppträdandena startade dessutom oftast klockan 21.00 därför att pubarna stängde klockan 23. Och som alla vet är det ju omöjligt att få en taxi vid stängningsdags, ännu svårare måste det ju vara att beställa en taxi till den tidpunkten. Av det skälet beställdes oftast taxin till kl. 22. Då skulle man ändå hinna med cirka 20 låtar.
Det finns ytterligare en aspekt, eller orsak, och det är att på sjuttiotalet var det kutym för banden att alltid starta sina konserter kraftigt försenade. Det innebar allt som oftast att man inte började spela förrän cirka 21.30.
Som var och en förstår, hävdar Fiddlestrat, så fanns det inget alternativ annat än att öka hastigheten. Vilket hela punkrörelsen numera beklagar. För som flera kända företrädare förklarar: Det finns ju inget bättre än en riktigt bra ballad.
Författaren lägger fram ett, som jag ser det, mycket starkt bevis och det är en jämförelse med band som Rolling Stones, Muddy Waters, Bachman Turner Overdrive, Moody Blues och ett flertal andra. De spelade ju inte tillnärmelsevis lika fort, vilket Fiddlestrat menar beror på att de hade råd med egna bilar och turnébussar.
Julskinkad...
Nu är det ju snart dags för julen och med den julafton. Alla vet vi ju hur trevligt det är med julen och alla dess höjdpunkter. En av dessa är julskinka och det enkla och trevliga samkväm som uppstår vid själva lagandet. Visst är det gott men svårt för en stressad familjefar/ensamstående/ungkarl att hinna med alla förberedelser. Följer du receptet nedan så garanterar jag att du kommer att sova gott efter väl förrättat värv. Samtidigt som du slipper plågas av dåligt samvete för att du missat umgänget med släkten under julhelgen.
Förberedelser
Bjud in dina närmaste vänner eller släktingar
Städa kök och lägenhet
Tvätta kläder och dig själv
Vattna blommorna
Bädda med rena lakan
Ingredienser
Ett kilo julskinka
En näve Kryddnejlika
Skånsk Senap
Två Ägg
En hela glögg
Ett flak öl
Ett helrör Vodka
En liter whisky
Tillbehör
En stor kastrull
Grillvantar
Bår
Två starka släktingar/vänner
Spann/Hink
Gör så här
Ta en kall öl från kylen.
Sätt ugnen på 225 grader.
Fira den lyckade påsättningen med ett glas öl och en whisky.
Förbered därefter glöggen genom att hälla över den i kastrullen.
Sätt den på spisplattan och ställ plattan på mellanvärme.
Låt glöggen koka upp ta sedan ett rejält glas spetsat med vodka
Ta en öl till.
Ta fram skinkan
Häll upp senap i ett glas eller en skål
Fira med en bir o en virre, det var ju storgott, ta en likadan
Gnid in skinkan med senap, ja det gäller även den som ska in i ugnen.
Ta en bir för säkerhets skull. Och ett glas whisky, tjoho här hoppar inga halta löss.
In med skinkan i ugnen o torka röven ren från senap.
Under tiden som skinkan griljeras rekommenderas glögg och whisky. Givetvis i ölglas.
När skinkan är klar är du också helt färdig. Ta därför ur de nu snurrande och flertaliga skinkorna ur ugnarna, sikta på den i mitten.
Svimma.
Se till att du berättat för dina två starka släktingar/vänner hur de ska använda båren och vad de ska göra med kroppen efter att medvetslösheten inträtt.
Vakna upp till doften av skinka.
Skägg
Globaliseringen rusar vidare.
Det är antagligen därfor som Hell's Angels, talibaner,
vanliga muslimer och ortodoxa judar har likadana skägg?
Egentligen väntar dom nog bara på en provspelning med ZZ Top.
Sven-Ingvars är ett rockband
Sven-Ingvars är inget dansband, de är inget popband i heller. De är ett rockband.
Deras sångare föregår med gott exempel och är ingen svärmorsdröm precis. På väg hem till Värmland från ett behandlingshem i Skåne tog polisen honom körandes från den ena sidan av vägen till den andra, med 1,74 promille i blodet. Domen blev klar i dag - två månaders fängelse.
Hans rattfylla är nog rekord för svenska musiker. Vad säger Nisse Hellberg som ofta antyder att Wilmer X är Sveriges Rolling Stones. Sven-Erik Magnusson är fanimig Sveriges svar på Keith Richards.
Keith fick 1977, efter ett hårt liv som heroinist, haschrökare, kokainist och drinkare sin dom för narkotikainnehav i Toronto. Som straff fick han spela två välgörenhetskonserter för blinda. Sven-Erik försökte köra på samma linje och ville arbeta av sin dom på två månaders fängelse genom att sjunga på äldreboende i Värmland.
Rocken roll tralalala....
Märkligt
Om det nu är så viktigt att dö för sin tro, kampen eller saken.
Hur kommer det sig att ledarna lever?
Andi kan inte sluta skratta
Live spelar han med Conny Städe på trummor och Jon Eriksson på gitarr, både slide och lapsteel. De är bra, egentligen väldigt bra. När mörkret faller så känns det som att förflyttas till en jukejoint på den amerikanska landsbygden, där cigarettröken ligger tät, ginen flödar och jakten på kvinnor och män pågår för fullt.
Låtarna handlar enligt honom själv till viss del om döden eftersom han förlorade sin fyraårige son till cancern före det att plattan spelades in. Men det är också om kvinnor, sprit och djävulen. Så som det brukar i blues.
Det är bara att hoppas att andra i musiksverige får upp öronen för honom. Det tycker jag att han är värd. Han kanske rentav kan spela på bluesfestivalerna runt om i Sverige, så att det äntligen kommer dit någon som gör annat än spelar samma låtar som alla andra.
Gasolin - filmen om dem...
Gasolin bestod av fyra killar som ville spela, Frantz Beckerlee på gitarr, Wili Jönsson - den skelöjde halvsvensker på bas o klaviaturer, Sören - Charlie Bom Bom - Berlev på trummor och så Kim Larsen på sång och gitarr. Tillsammans skapade de musik som förevigt satt sig i hjärtat på miljoner danskar och en och annan svensk, undertecknad är en av dem.
Första gången jag fick öronen på bandet var med deras live-lp, jo en riktig vinylare - den kom 1976, Gasolin Live Sådan. Första gången jag såg dem var på Olympen i Lund, sen även i Malmö Folkets Park och på Isstadion i samma stad.
Filmen berättar historien om hur de startade bandet, grälade, bytte trummis för att den förstes nerver inte höll för de ständiga bråken, grälade, skrev låtar, grälade, spelade live, grälade, spelade in plattor, grälade, sålde miljoner skivor, grälade och till slut la ner bandet när de stod på toppen. Även det beslutet grälade man om eftersom Frantz tyckte att det fanns en intressant musikalisk utveckling efter det som blev sista studioplattan - Gör det något - fast med danskt uttal.
Bråken uppstod oftast mellan motpolerna i bandet, dvs Kim och Frantz. Det kunde röra sig om texterna - ska vi sjunga på engelska eller danska, vilken riktning ska bandet ha, hur ska plattorna låta, osv i all oändlighet. Den som kunde lugna ner dem och binda i hop bandet var Wili Jönsson, Sören Berlev verkar mest glad åt att ha fått banka på sina trummor.
Efterhand som succéerna kom och Kim Larsen kände att han kunde stå på egna ben, i rättvisans namn ska sägas att han också bidrog med flest låtidéer och låtar, så blev det obalans på den kreativa sidan. Efter sju danska studioplattor gick de skilda vägar. Det släpptes också en engelsk platta - Killin' Time - som inte är något mästerverk.
Filmen är kul att se av det skälet att man faktiskt känner och förstår de spänningar som fanns i bandet, man förstår också att det var det som drev dem framåt. Det verkar som att Beckerlees ständiga ifrågasättande av Larsens idéer, både musikaliskt och textmässigt, vässade bandet och utvecklade dem. Men till sist orkade man inte. Bandet gjorde en sista skandinavienturné och så var det bra med det.
Det mest uppseendeväckande är egentligen när Kim Larsen efter år av Gasolin-förnekande säger att han kommit på att den tid han tillbringade i Gasolin var fantastisk och att han är glad att han fick tillbringa den med fyra personer som trots allt är hans allra bästa vänner.
Filmen är välgjord och intressant med smarta klipp mellan intervjupersonerna, tillbakablickar i ett nostalgiskt ljus och riktiga filmklipp från medlemmarnas ungdom och deras första spelningar. Den handlar på något sätt också om förlorad ungdom, mognad, ålderdomens vishet och att man ska ta vara på det man har. Det känns så när man ser glädjen i deras ögon och hör skratten när ett eller annat roligt minne kommer upp. Inte utan att man tänker på en annan stor dansk berättare och hans "Flickan med svavelstickorna". När det brann var det varmt och gott men sen visade det sig att man eldat upp det det enda som höll en uppe.
Det är väl som Frantz Beckerlee sa på socialkontoret i Christianshavn, efter tre månader utan Gasolin och med helt tomma fickor; det går upp och ned i showbussiness.
Ur mailhögen
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Whitesnake dvd - Live in the still of the night
De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.
Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?
Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar. Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.
Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.
