Creme de la Cream
För ett par år sedan köpte jag Cream - The Farewell Concert - på Dvd, en inspelning från bandets två sista gig på Royal Albert Hall i London. När den spelades in för 37 år sedan var jag bara en liten gosse och har därför inget förhållande till bandet. Visst, den är kul att ha mest för att det var de, Jimi Hendrix och Led Zeppelin som byggde vidare på bluesen och gjorde den tyngre och hårdare, vissa skulle säga sämre. De ledde sedan i sin tur fram till flera andra band i den tyngre skolan.
I slutet av 1968 var Cream på toppen även om pressen på att skriva nya låtar, göra album, det ändlösa turnerandet och kravet på långa improvisationer under livespelningarna, ständiga bråk och problem med droger inom bandet gjorde att i alla fall Eric Clapton tröttnade. Detta efter att man tillsammans omformat popgruppens inriktning och format. Cream var också det första rockband som sålde platinum i USA. På ett par år gick de från 45 pund per gig till gager på uppemot 60.000 pund för en spelning. Tillsammans med trumslagaren Ginger Baker och den bandlöse basisten Jack Bruce hade alltså Clapton skapat en grupp som blev stor, till sist för stor. De orkade inte längre och lade av med de två konserterna på Royal Albert Hall den 25 och 26 november. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier. Men sånt gick inte då. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - Fresh Cream, Disraeli Gears, Wheels of fire och Goodbye. Efter det har de bara spelat ihop en gång. Du fattar...de var verkligen ovänner.
Men i maj 2005 spelade de tillsammans igen. Även den här gången på Royal Albert Hall, även nu för utsålda hus. Fast den här gången mellan den 2:e och 6:e maj. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Återföreningen var oväntad och det fanns farhågor för att det skulle gå åt skogen. Till och med bland de tre musikerna själv. Men det gjorde det inte. Det låter bra. Till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Trots att de bara är tre så låter det tätt, tungt, tufft och det svänger på bra. Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns fortfarande kvar.
Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Jag har inte sett honom så på tårna och uppeldad på väldigt länge, inte de senaste 20 åren i alla fall. Kanske inte sedan Cream brakade ihop 1968. Det syns på hela hans kroppsspråk när han står med ena benet framför det andra och med kroppen över sin älskade svarta Fender Strata. Han verkar gilla att få kämpa för att hänga med de övriga. Det kanske är detta Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som glider med och backas upp av de övriga. Här är han med musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira.
Allra bäst är Stormy Monday. I den spelar hela bandet fantastiskt bra. Lugnt, sansat, återhållet när det behövs och med fullt tryck när det behövs. När låten är slut syns det på Ginger Bakers lyckliga ansikte att det var bra. Mycket bra till och med. Men även klassikerna, White Room, Politician, Crossroads - där man för övrigt ser en lyckligt leende Brian May från Queen i publiken - Sunshine of your love och den av Cream aldrig livespelade Badge är bra.
En sak kan jag säga i alla fall...De var inte bättre förr.
I slutet av 1968 var Cream på toppen även om pressen på att skriva nya låtar, göra album, det ändlösa turnerandet och kravet på långa improvisationer under livespelningarna, ständiga bråk och problem med droger inom bandet gjorde att i alla fall Eric Clapton tröttnade. Detta efter att man tillsammans omformat popgruppens inriktning och format. Cream var också det första rockband som sålde platinum i USA. På ett par år gick de från 45 pund per gig till gager på uppemot 60.000 pund för en spelning. Tillsammans med trumslagaren Ginger Baker och den bandlöse basisten Jack Bruce hade alltså Clapton skapat en grupp som blev stor, till sist för stor. De orkade inte längre och lade av med de två konserterna på Royal Albert Hall den 25 och 26 november. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier. Men sånt gick inte då. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - Fresh Cream, Disraeli Gears, Wheels of fire och Goodbye. Efter det har de bara spelat ihop en gång. Du fattar...de var verkligen ovänner.
Men i maj 2005 spelade de tillsammans igen. Även den här gången på Royal Albert Hall, även nu för utsålda hus. Fast den här gången mellan den 2:e och 6:e maj. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Återföreningen var oväntad och det fanns farhågor för att det skulle gå åt skogen. Till och med bland de tre musikerna själv. Men det gjorde det inte. Det låter bra. Till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Trots att de bara är tre så låter det tätt, tungt, tufft och det svänger på bra. Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns fortfarande kvar.
Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Jag har inte sett honom så på tårna och uppeldad på väldigt länge, inte de senaste 20 åren i alla fall. Kanske inte sedan Cream brakade ihop 1968. Det syns på hela hans kroppsspråk när han står med ena benet framför det andra och med kroppen över sin älskade svarta Fender Strata. Han verkar gilla att få kämpa för att hänga med de övriga. Det kanske är detta Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som glider med och backas upp av de övriga. Här är han med musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira.
Allra bäst är Stormy Monday. I den spelar hela bandet fantastiskt bra. Lugnt, sansat, återhållet när det behövs och med fullt tryck när det behövs. När låten är slut syns det på Ginger Bakers lyckliga ansikte att det var bra. Mycket bra till och med. Men även klassikerna, White Room, Politician, Crossroads - där man för övrigt ser en lyckligt leende Brian May från Queen i publiken - Sunshine of your love och den av Cream aldrig livespelade Badge är bra.
En sak kan jag säga i alla fall...De var inte bättre förr.
Kommentarer
Trackback
