En doft av den fina världen…
Vi reste till Paris för att kolla in maten och få en doft av den fina värld som vi inbillade oss fanns där. Dagar och nätter fyllda med champagne, restaurangbesök, god mat och vackra fransyskor frestade på så vi åkte mot Le Havre för att vila ut i en by vid havet. Jag körde eftersom min kompis alltid började dagen med Underberg – det gäller ju att undvika baciller i utlandet.
Efter en varm dag i bilen körde vi över den stora bron i Le Havre och svängde av mot något som hette Honfleur. Vår bil saknade AC och klimatanläggning, så suget efter att komma ur bastun, hitta rum, ta ett par kalla öl, lite vin och en bit mat var stort. Tyvärr var halva byn avstängd och resten var proppfull med lediga fransmän. De firade helg och allt från minsta skjul till lyxhotell var bokat. Honfleur blev Villerville som blev Trouville som blev Pont-l´Eveque. Nu hade vi lämnat kusten och kört inåt land. Där det säkert skulle bli lättare att hitta rum.
Tji fick vi. Vi körde och körde, inga lediga rum, ingen mat, inga kalla öl. Klockan närmade sig skymning och oron för att behöva övernatta i bilen spred sig. Rum, rum, rum var det enda som rörde sig i våra huvuden. En bra bit inåt land kom vi till en mindre ort där vi hittade ett hotell som verkade ok. Jag satt kvar i bilen när kompisen gick in. Det gick en bra stund, solen stekte och jag började förbereda mig på att köra vidare när han kom ut från hotellet, höjde armarna i en segergest, viftade med något för att plötsligt rycka till sig foten och göra en rörelse mot skon. Han hade trampat i helt nylagd hundskit. Och den doftade.
När vi installerat oss och han bytt skor hittade vi en restaurang som såg trevlig ut. Vi fick menyerna och började diskutera maten. Ingen av oss kan franska, dock hade jag lärt mig tyda lax och kyckling, allt för att slippa överraskningar. Min vrålhungrige kompis chansade på något med grille i namnet. En rätt med sås, potatis, grönsaker och något som såg ut som en fläskkorv. Vi lät vinet och maten tysta mun. Efter ett par tuggor njöt jag i fulla drag, laxen var fin och musslorna till förrätt var mjuka och lena, nästan som smör av bästa sort. Min kamrat började efter ett tag att skruva på sig. Korvens innehåll doftade konstigt och smaken var märkligt frän. Eftersom han är både snäll och sparsam ville han inte klaga eller ge upp i första taget. För att hjälpa till hällde han mängder av stark senap på köttet.
Jag mådde bra och skojade om att det var människokött från en förolyckad turist i korven. Han såg verkligen äcklad ut, det var som om värmen, minnet av hundskiten och den nu allt äckligare korven blev för mycket. Han lämnade hälften och vi kom överens om att absolut inte fråga vad korven bestod av. När servitrisen ville ha ett omdöme såg vi ytterst tveksamma ut, vilket fick henne att le och klappa sig på magen, peka mot korven och säga ”stomach”. Vi betalade notan i expressfart och rusade under kväljningar till vårt nu starkt luktande hotellrum. Där drog vi i oss vars fyra Underberg och kom fram till att vi fått nog av dofterna från den fina världen.
Efter en varm dag i bilen körde vi över den stora bron i Le Havre och svängde av mot något som hette Honfleur. Vår bil saknade AC och klimatanläggning, så suget efter att komma ur bastun, hitta rum, ta ett par kalla öl, lite vin och en bit mat var stort. Tyvärr var halva byn avstängd och resten var proppfull med lediga fransmän. De firade helg och allt från minsta skjul till lyxhotell var bokat. Honfleur blev Villerville som blev Trouville som blev Pont-l´Eveque. Nu hade vi lämnat kusten och kört inåt land. Där det säkert skulle bli lättare att hitta rum.
Tji fick vi. Vi körde och körde, inga lediga rum, ingen mat, inga kalla öl. Klockan närmade sig skymning och oron för att behöva övernatta i bilen spred sig. Rum, rum, rum var det enda som rörde sig i våra huvuden. En bra bit inåt land kom vi till en mindre ort där vi hittade ett hotell som verkade ok. Jag satt kvar i bilen när kompisen gick in. Det gick en bra stund, solen stekte och jag började förbereda mig på att köra vidare när han kom ut från hotellet, höjde armarna i en segergest, viftade med något för att plötsligt rycka till sig foten och göra en rörelse mot skon. Han hade trampat i helt nylagd hundskit. Och den doftade.
När vi installerat oss och han bytt skor hittade vi en restaurang som såg trevlig ut. Vi fick menyerna och började diskutera maten. Ingen av oss kan franska, dock hade jag lärt mig tyda lax och kyckling, allt för att slippa överraskningar. Min vrålhungrige kompis chansade på något med grille i namnet. En rätt med sås, potatis, grönsaker och något som såg ut som en fläskkorv. Vi lät vinet och maten tysta mun. Efter ett par tuggor njöt jag i fulla drag, laxen var fin och musslorna till förrätt var mjuka och lena, nästan som smör av bästa sort. Min kamrat började efter ett tag att skruva på sig. Korvens innehåll doftade konstigt och smaken var märkligt frän. Eftersom han är både snäll och sparsam ville han inte klaga eller ge upp i första taget. För att hjälpa till hällde han mängder av stark senap på köttet.
Jag mådde bra och skojade om att det var människokött från en förolyckad turist i korven. Han såg verkligen äcklad ut, det var som om värmen, minnet av hundskiten och den nu allt äckligare korven blev för mycket. Han lämnade hälften och vi kom överens om att absolut inte fråga vad korven bestod av. När servitrisen ville ha ett omdöme såg vi ytterst tveksamma ut, vilket fick henne att le och klappa sig på magen, peka mot korven och säga ”stomach”. Vi betalade notan i expressfart och rusade under kväljningar till vårt nu starkt luktande hotellrum. Där drog vi i oss vars fyra Underberg och kom fram till att vi fått nog av dofterna från den fina världen.
Kommentarer
Trackback
