Ulf Österlinds blogg

Nu när jag slutar som vd vill jag först och främst ta tillfället i akt och tacka alla mina lojala medarbetare, som trots att det ibland varit jobbigt, hållit tand för tunga och inte snackat i onödan. Jag vill också påpeka att min avgång är helt frivilligt, ingen har tvingat mig. Absolut inte styrelsen, och inte heller de insinuationer, spekulationer och rena lögner som cirkulerat, i bland annat, media.

Jag skulle även vilja tacka ledningen som varit lojala och stöttat mig i både med och motgång. Medgången tar jag helt på mig men motgångarna får ni står för. I en stund som denna vill jag också passa på att tacka min sekreterare för hennes lojala arbete under mig. Det har många gånger varit fantastiskt men allt har en ända, och din är helt otrolig.

Jag tänkte nu ge min syn på det som gör att jag känner mig så pass motarbetad att jag ser mig tvungen att sluta, och därmed utlösa min omfångsrika fallskärm. Något som förhandlades fram av styrelseordföranden och mig under ett par angenäma dagar i Hamburg, har ni sett den upplysande och trevliga publikationen – Karte für Männer – så förstår ni vad jag menar.

Som ni säkert minns genomförde vi förra året en fototävling. Tävlingen var ett led i firandet av företagets långa historia. Engagemanget var verkligen stort och överträffade verkligen ledningens och mina förväntningar. Ett hundratal engångskameror delades ut och över 7000 kort togs och lämnades in. Även om motiven var valfria skulle de alla återspegla vårt företags gemensamma värderingar. Det roliga var att nästan alla i företaget, inklusive mig själv, deltog med liv och lust.

En del av resultatet från tävlingen finns på den interna webbsidan, andra kommer att ges ut i en jubileumsbok, och några har jag sparat för att kunna njuta av i avskildhet. Min personliga åsikt är att en del av bilderna var klart över gränsen till det anständiga men att de i gengäld var oerhört eggande. Bilderna med hönsen, grisarna och kon bevisar onekligen att det går att lära djur det mesta. Ett stort tack för det.

Jag vet att det antyds en hel del men de bilder som valts ut till jubileumsboken har ingenting att göra med det faktum att lilla fröken Svensson har en väldigt fyllig och spänstig byst. Det har inte heller något att göra med vår gemensamma övernattning i en ensligt belägen och romantisk stuga vid en vacker sjö, där vi diskuterade våra kroppar och dess placering. Nej, det handlar som i alla sammanhang om att ta och ge. Jag har tagit och hon har gett. Ett ännu större tack för det.

Utan mitt, och ett fåtal yppiga och speciellt inbjudna kvinnliga deltagares engagemang hade fotona och skriften inte blivit vad den faktiskt är – en oanständig bok av oss, med oss, för oss och om oss. Det finns verkligen all anledning att hålla det här för oss själva.

Ett tack även till er som framkallat bilderna, både de från tävlingen och de som inte togs i stugan. Utan er tystnad hade min position varit klart hotad. Så än en gång ett mycket stort tack och kom ihåg att i finansvärlden är diskretion en hederssak.