Jag har sett ljuset
Snacket har gått på stan. Springsteen är på väg hit. Efter två lovande album har han precis släppt – Born to run – enligt många bedömare ett mästerverk. Och uppmärksamhet har han fått, under samma vecka var han på omslaget till både Time och Newsweek. Onekligen en prestation och få rockmusiker förunnat före honom, kanske ingen.
Fast hypen verkar ha tagit på honom. När han såg affischerna på och runt arenan blev han så förbannad att han rusade ut och slet dem från väggarna. Det är klart att för ett gäng vänner och bandkompisar som aldrig varit i Europa blir det väl för mycket när affischerna skriker ut – the next big thing finally in London. Egentligen är det tidigare rockjournalisten och nuvarande managern Jon Landaus fel. Från det att han skrev de berömda orden, ”jag har sett rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen”, så har förväntningarna varit höga.
Kvällen inleds med öppningsspåret från nya plattan, Thunder Road med pianisten Roy Bittan och Bruce ensamma på scen, Springsteen verkar lite nervös, nästan forcerad. Samtidigt har han en rastlös energi som bara måste ut. Och ut kommer den redan i nästa låt – Tenth avenue freezout, och Spirit in the night är hästlängder bättre än på platta, o så rullar det på. Låt efter låt. Ibland är det fullt ös, ibland tar man det lugnt men faktum är att han och bandet kör över oss. Frågan är om det inte är ett rent överfall. Det är sån kraft, energi och spelglädje att det inte går att värja sig och när musikerna får sträcka ut i de långa numren, Kitty’s back, - där organisten Danny Federici ler så lyckligt under sitt solo - Jungleland och Rosalita så fattar man att ryktet är sant. Bruce Springsteen och hans E Street Band är fantastiska live.
På slutet spelar de det berömda Detroit-medleyt, jag blir förstenad och kan inte röra mig, det pirrar i kroppen, den känns varm och kall på samma gång, och ut ur ljuset stiger en välbekant siluett med sin Fender på ryggen och jag upplever frälsningens ljuvliga sötma och enastående härlighet. Bruce och hans band har mig fast och med ett lyckligt leende går jag ut i den dimmiga London-natten.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg aldrig konserten i London och är väl antagligen en av de få i Sverige som inte såg honom på Konserthuset i Stockholm under samma turné. Däremot var jag på Ullevi och hjälpte till att hoppa i sönder betongen. Nu har jag sett Dvd:n från konserten i London 1975. Den finns utgiven i en box tillsammans med en remastrad version av Born to Run, och en film där Bruce och de andra medverkande berättar om inspelningen av plattan. Allt i ett jubileumspaket som ges ut eftersom det är 30 år sedan Born to run släpptes. Köp den…!!!
Fast hypen verkar ha tagit på honom. När han såg affischerna på och runt arenan blev han så förbannad att han rusade ut och slet dem från väggarna. Det är klart att för ett gäng vänner och bandkompisar som aldrig varit i Europa blir det väl för mycket när affischerna skriker ut – the next big thing finally in London. Egentligen är det tidigare rockjournalisten och nuvarande managern Jon Landaus fel. Från det att han skrev de berömda orden, ”jag har sett rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen”, så har förväntningarna varit höga.
Kvällen inleds med öppningsspåret från nya plattan, Thunder Road med pianisten Roy Bittan och Bruce ensamma på scen, Springsteen verkar lite nervös, nästan forcerad. Samtidigt har han en rastlös energi som bara måste ut. Och ut kommer den redan i nästa låt – Tenth avenue freezout, och Spirit in the night är hästlängder bättre än på platta, o så rullar det på. Låt efter låt. Ibland är det fullt ös, ibland tar man det lugnt men faktum är att han och bandet kör över oss. Frågan är om det inte är ett rent överfall. Det är sån kraft, energi och spelglädje att det inte går att värja sig och när musikerna får sträcka ut i de långa numren, Kitty’s back, - där organisten Danny Federici ler så lyckligt under sitt solo - Jungleland och Rosalita så fattar man att ryktet är sant. Bruce Springsteen och hans E Street Band är fantastiska live.
På slutet spelar de det berömda Detroit-medleyt, jag blir förstenad och kan inte röra mig, det pirrar i kroppen, den känns varm och kall på samma gång, och ut ur ljuset stiger en välbekant siluett med sin Fender på ryggen och jag upplever frälsningens ljuvliga sötma och enastående härlighet. Bruce och hans band har mig fast och med ett lyckligt leende går jag ut i den dimmiga London-natten.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg aldrig konserten i London och är väl antagligen en av de få i Sverige som inte såg honom på Konserthuset i Stockholm under samma turné. Däremot var jag på Ullevi och hjälpte till att hoppa i sönder betongen. Nu har jag sett Dvd:n från konserten i London 1975. Den finns utgiven i en box tillsammans med en remastrad version av Born to Run, och en film där Bruce och de andra medverkande berättar om inspelningen av plattan. Allt i ett jubileumspaket som ges ut eftersom det är 30 år sedan Born to run släpptes. Köp den…!!!
Kommentarer
Trackback
