Andi kan inte sluta skratta
Var på amfiteatern i Pildammsparken i Malmö i går. Såg Andi Almquist and the Employees med gästartist Pelle Ossler. Han är bra den där Andi, spelar en bluesig musik med drag av Tom Waits, Howlin Wolf och andra gamla bluesfarbrödrar. Det är äkta, intensivt och mörkt. Precis som på hans platta - Can't stop laughing - som kom i fjol.
Live spelar han med Conny Städe på trummor och Jon Eriksson på gitarr, både slide och lapsteel. De är bra, egentligen väldigt bra. När mörkret faller så känns det som att förflyttas till en jukejoint på den amerikanska landsbygden, där cigarettröken ligger tät, ginen flödar och jakten på kvinnor och män pågår för fullt.
Låtarna handlar enligt honom själv till viss del om döden eftersom han förlorade sin fyraårige son till cancern före det att plattan spelades in. Men det är också om kvinnor, sprit och djävulen. Så som det brukar i blues.
Det är bara att hoppas att andra i musiksverige får upp öronen för honom. Det tycker jag att han är värd. Han kanske rentav kan spela på bluesfestivalerna runt om i Sverige, så att det äntligen kommer dit någon som gör annat än spelar samma låtar som alla andra.
Live spelar han med Conny Städe på trummor och Jon Eriksson på gitarr, både slide och lapsteel. De är bra, egentligen väldigt bra. När mörkret faller så känns det som att förflyttas till en jukejoint på den amerikanska landsbygden, där cigarettröken ligger tät, ginen flödar och jakten på kvinnor och män pågår för fullt.
Låtarna handlar enligt honom själv till viss del om döden eftersom han förlorade sin fyraårige son till cancern före det att plattan spelades in. Men det är också om kvinnor, sprit och djävulen. Så som det brukar i blues.
Det är bara att hoppas att andra i musiksverige får upp öronen för honom. Det tycker jag att han är värd. Han kanske rentav kan spela på bluesfestivalerna runt om i Sverige, så att det äntligen kommer dit någon som gör annat än spelar samma låtar som alla andra.
Kommentarer
Trackback
