Ur mailhögen
Fick det här i mailen häromdan från bekymrad 65.
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Ulf,
Keith Richards sa en gång att det var en svår omställning när han och Stones gick ifrån att vara något som ingen brydde sig om till att vara det mesta eftertraktade på jorden. Tänk dig själv sa han, att ena dagen var det svårt att få pussas med någon överhuvudtaget och nästa dag kastade sig brudarna efter honom och ville inget hellre än att han skulle dra trosorna av dem. Som om det är något att klaga över.
Mig är det ingen som bryr sig om. Trots att jag också kan spela gitarr, har varit full i halva mitt liv och absolut inte har något emot avancerad sex med unga flickor. Det är en sorglig tanke att jag sitter här på kontoret med snuset rinnande i mungiporna och att det är så lite som behövs för att jag ska bli alldeles varm inombords. Det räcker att jag får dricka min medhavda kopp pulversoppa, nyponsmak om du undrar, och tugga på en torr skorpa som någon av direktörerna glömt kvar. Snacka om klassamhälle. Pappren på mitt skrivbord blir alldeles blöta av både tårar och saliv när jag skriker och gråter ut min ilska.
Det som bekymrar mig mest är ändå isoleringen. Skulle jag någon gång släppas ut ur min modul så är det för att gå enklare ärenden åt min tyranniska chef som också pga ett mycket stort misstag, hon brukar säga så, är min fru. Livet leker liksom inte, direkt. De tanter i min egen ålder som finns här skulle jag inte vilja ta i, inte ens med en fyrsidig blankett som skydd, än mindre pussa. Även om de skulle visa sig gilla snus och tuffa ackord på akustisk stålsträngad gitarr. Det märkliga är att när jag började för trettio år sedan var alla snygga, unga och sexiga. En och annan gång har jag försökt kontakta någon av de unga kontorsdamer som kommer i min väg. Men de bara skriker och springer åt andra hållet. Tycker du att jag ska dra upp byxorna, Ulf?
Kommentarer
Trackback
