Ulf Österlinds blogg

Whitesnake - ett namn som stod för bluesbaserad hårdrock med katschiga refränger. Bandet skapades i efterdyningarna av Deep Purples fall, dvs efter Come the taste the band - plattan. Där det faktiskt går att höra vad som komma skall. Det finns en del låtar på den plattan som både luktar och känns Whitesnake. Skaparen, bandets motor och låtskrivare var och är David Coverdale. En man med en fantastisk, djup, bluesig och själfull röst.

De första plattorna spelades in med engelska musiker, varav en del från Purple, bl a Jon Lord och Ian Paice. Och det finns en klart engelsk touch på den bluesrock de gjorde. Men marknaden i USA var väl större och i och med plattan 87 hände något. Mycket av det bluesiga försvann och musikerna ersattes med amerikanska hårdrockare.

Efter att ha sett deras senaste Dvd så känns det som att nyckelordet är stod. Numera känns det mer som att Whitesnake är ett band med musiker som hyrs in av David Coverdale och de har definivt inte bluesfeeling. Det är flyhänta musiker det är det, även om jag tycker att trummisen Tommy Aldridge bankar sönder det mesta och att gitarristen Doug Aldrich spelar snabbt som ögat men hans gitarrton låter som en synth på speed, faktum är att den andre gitarristen Reb Beach spelar mycket coolare, både i sina få solon och vid de tillfällen man hör hans komp. Men Doug Aldrich har väl en bättre agent/manager för han får en bra stund ensam på scen. Där han får visa upp sig i all sin torftighet. Han spelar både fort och starkt, och?

Fast det mesta ljuset faller på Coverdale och han har fortfarande en bra röst men i inledningsspåret Burn låter det konstigt, inte alls som med Purple. Sen måste jag påpeka att det ser ut som han har lyft sig, han har definitivt nya tänder i alla fall. Kanske är de som gör att det ser ut som att han har svårt att öppna munnen ordentligt. Det finns en del låtar som är riktigt bra, Ain't no love in the heart of the city är stark. Där hör man verkligen Coverdales kärlek till blues och soul. Låten är ju en omtolkning av Bobby Blands klassiker, en sångare och låt som även Joey Tempest gillar.  Det är de lugnare låtarna som är bäst. Där funkar bandet och trummisen och sologitarristen kan inte förstöra för mycket. Den bästa av de hårda låtarna är faktiskt Still of the night, speciellt mellanpartiet är coolt. Även om låten känns som en rip-off på Led Zeppelin.

Som helhet en Dvd som nog mest är till för fansen. Den lär inte frälsa några nya själar men med tanke på trycket i ljudet så skulle den kunna väcka döda.