Gammal är äldst
En solig dag, en resa till Köpenhamn, Steve Winwood på Amager Bio, en bra konsert och ett par go'a pilsner innanför västen. Vad kan man mer begära av livet? Inte mycket faktiskt. Kanske en vacker kvinna vid sin sida men det fick gå bra med min kompis.
Det är inte klokt så fort det går att ta sig över sundet. Från det att vi klev på tåget på Centralen i Malmö, tills det att vi steg av på Amager Bros Metro-station gick det 45 minuter. Helt fantastiskt, och sedan har de ju god öl i vårt grannland också. Visserligen fick vi leta en stund innan vi hittade Marcels Bodega, där en äldre, liten och senig dansk sålde oss varsin Hof för det faciaIa priset av 14 danska kronor styck. Att han sedan inte var Danmarks mest älskvärda, positiva och serviceinriktade person fick man ta. Vi kunde i alla fall avnjuta våra pilsner på en liten bakgård, bland blommor och blad endast 15 meter ifrån den brusande trafiken på Amager Brogade. Det märks att Köpenhamn är en storstad.
Som sagt åkte jag till Köpenhamn i går och tittade på Steve Winwood, en levande legend varken mer eller mindre. I mitten av 1960-talet slog han som 15-åring, igenom med Spencer Davies Group - där han var med och skrev och sjöng flera av deras stora hits. Keep on runnin', I'm a man, Give me some lovin' hette låtarna och de framfördes i går. Faktum är att han började med I'm a man - en rätt cool inledning faktiskt.
Winwood har ju spelat med Clapton i Blind Faith, haft egna bandet Traffic, lirat på platta med Jimi Hendrix och sjunger duett på en av min stora favorits plattor - Etta James och låten Give it up. De senaste 25-30 åren har han kört solo och ska man vara helt ärlig har han inte haft en hit sedan Roll with it, som jag tror kom 1987. Som han själv sa efter de två första låtarna - jag har en lång karriär att plocka låtar ifrån och vi ska försöka täcka hela, vilket han gjorde. De två första låtarna spann över 38 år.
Bandet han hade med sig var tight, groovy och funky. Det fräckaste var trummisen och congaspelaren som tillsammans skapade ett bra funkgroove i de flesta låtarna, konstigast var att han inte hade någon basist. Han basade med sin vänsterfot på Hammondens orgelpedaler, ibland spelade han nog in sitt pedalande och körde bas-slingorna i en loop. Efter ett tag saknade man inte basisten. Måste också säga att mixerkillen gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det lät som när du sitter hemma i soffan och spelar på stereon med bra tryck, så rent och sepererat var soundet.
Inte nog med att han har en stor låtskatt att ösa ur. Han sjunger bra, trakterar en mandolin och spelar fantastisk Hammond emellanåt. Ovanpå allt är han en fena på gitarr vilket han visade i den gamla Traffic-dängan - Dear Mr Fantasy. Där var det Clapton-klass emellanåt. Det är bara att ge sig och tycka att han och bandet gjorde ett bra jobb, och erkänna att gammal är äldst.
Det är inte klokt så fort det går att ta sig över sundet. Från det att vi klev på tåget på Centralen i Malmö, tills det att vi steg av på Amager Bros Metro-station gick det 45 minuter. Helt fantastiskt, och sedan har de ju god öl i vårt grannland också. Visserligen fick vi leta en stund innan vi hittade Marcels Bodega, där en äldre, liten och senig dansk sålde oss varsin Hof för det faciaIa priset av 14 danska kronor styck. Att han sedan inte var Danmarks mest älskvärda, positiva och serviceinriktade person fick man ta. Vi kunde i alla fall avnjuta våra pilsner på en liten bakgård, bland blommor och blad endast 15 meter ifrån den brusande trafiken på Amager Brogade. Det märks att Köpenhamn är en storstad.
Som sagt åkte jag till Köpenhamn i går och tittade på Steve Winwood, en levande legend varken mer eller mindre. I mitten av 1960-talet slog han som 15-åring, igenom med Spencer Davies Group - där han var med och skrev och sjöng flera av deras stora hits. Keep on runnin', I'm a man, Give me some lovin' hette låtarna och de framfördes i går. Faktum är att han började med I'm a man - en rätt cool inledning faktiskt.
Winwood har ju spelat med Clapton i Blind Faith, haft egna bandet Traffic, lirat på platta med Jimi Hendrix och sjunger duett på en av min stora favorits plattor - Etta James och låten Give it up. De senaste 25-30 åren har han kört solo och ska man vara helt ärlig har han inte haft en hit sedan Roll with it, som jag tror kom 1987. Som han själv sa efter de två första låtarna - jag har en lång karriär att plocka låtar ifrån och vi ska försöka täcka hela, vilket han gjorde. De två första låtarna spann över 38 år.
Bandet han hade med sig var tight, groovy och funky. Det fräckaste var trummisen och congaspelaren som tillsammans skapade ett bra funkgroove i de flesta låtarna, konstigast var att han inte hade någon basist. Han basade med sin vänsterfot på Hammondens orgelpedaler, ibland spelade han nog in sitt pedalande och körde bas-slingorna i en loop. Efter ett tag saknade man inte basisten. Måste också säga att mixerkillen gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det lät som när du sitter hemma i soffan och spelar på stereon med bra tryck, så rent och sepererat var soundet.
Inte nog med att han har en stor låtskatt att ösa ur. Han sjunger bra, trakterar en mandolin och spelar fantastisk Hammond emellanåt. Ovanpå allt är han en fena på gitarr vilket han visade i den gamla Traffic-dängan - Dear Mr Fantasy. Där var det Clapton-klass emellanåt. Det är bara att ge sig och tycka att han och bandet gjorde ett bra jobb, och erkänna att gammal är äldst.
Kommentarer
Trackback
