Bachman Turner Overdrive - Not Fragile
Släkten är värst sägs det ju. Kanske är det så men det brydde sig inte Randy Bachman om för när han lämnat Guess Who bildade han ett nytt band tillsammans med basisten och sångaren C.F. Turner. De två och Randys yngre bröder, Tim på gitarr och Rob på trummor, blev Bachman Turner Overdrive eller BTO som de också kallades.
Efter två plattor och några mindre hits var det dags för platta numer tre – Not Fragile. En platta som redan på omslaget, en transportlåda av trä fullastad med kugghjul, visar vad det handlar om – baktung och hårdriffande rock med bra driv. Här har man också bytt ut broder Tim mot den mer flyhänte och säkrare gitarristen Blair Thornton. Även bandmedlemmarna ger syn för sägen, de tillhör onekligen det tunga gardet och egentligen är det bara Thornton som inte riskerar att spränga vågen.
Själv hade jag albumet på vinyl men hittade för ett par år sedan ett exemplar på CD för 79 spänn. Den var som jag mindes den, bra ljud och tryck i trummorna, enkla låtar med bra gitarrspel, rå sång från Turner och knappt några melodier alls att tala om. På Not fragile lyfter gitarrspelet ännu lite till eftersom Randy fått en bättre sparringpartner i den nye Thornton, som med sin Duane Allman inspirerade stil var helt annorlunda än den ibland lätt jazzige Randy Bachman.
Redan i plattans första, och tillika titelspår, sätter de standarden. Det här är tuff musik för tunggumpade lastbilschaffisar i flanellskjortor med en obändig lust att trycka plattan i mattan för att hinna till nästa såsindränkta rastplatsmåltid så fort som möjligt. Spår två visar Randy från sin lite jazzigare sida, på spår tre går jag igång på samma sätt som när jag var tretton tyckte att gitarrsolon och distade gitarrer var det fräckaste som fanns. Den heter Roll on down the highway, är ösig och passar verkligen en trucker.
Sen kommer den – You ain’t seen nothing yet – hiten som de, i sann musikeranda, inte begrep var en hit. Som tur var kom en skivbolagskille på besök under inspelningarna av plattan och eftersom de inte hade fått rätt ljud på de andra låtarna lät man honom lyssna på spåret som man spelat in för att skoja med broder Gary, den tredje av Randys bröder som snart skulle gifta sig. Det är en popig sak som i mitten bryts av ett tungt och lättidentifierbart riff. En låt där Randy sjöng istället för ordinarie sångaren C. F. Turner. För skivbolagskillen räckte det att höra de första takterna och ackorden; Det är en hit, skrek han och resten är plånbokshistoria.
Singeln låg etta i tjugo länder och lever idag sitt eget liv. Resten av plattan kommer inte upp i den klassen och ska man vara helt ärlig har aldrig bandet, eller Randy som soloartist, gjort det senare i heller.
Men det var inte på grund av singeln som jag fastnade för albumet. Det var snarare det hårda riffande och det baktunga soundet som tilltalade mig, lite som Black Sabbath fast popigare. Texterna begrep jag inte då och ärligt talat är de inte mycket att ha även om det finns en viss humor i dem.
En gång såg jag att någon jämfört plattan och BTO: s musik med att nicka en hårt skruvad medicinboll. I så fall är jag en träskalle för jag gillade att nicka den.
