Ulf Österlinds blogg

Uppföljare är inte lätta. Särskilt inte om man ligger i kontraktsbråk med sin manager, som till råga på allt hindrar dig från att gå in i en studio så länge rättegången pågår. Och speciellt inte om man ska följa upp Born to run, av många ansedd som ett av förra århundradets absolut bästa rockalbum.

Tänk dig själv. Du är 28 år, det har gått spikrakt uppåt, du är ett namn tack vare att du skrivit om tron på att du kan bli något annat än det du är född till.  Det vill säga allas dröm om att komma iväg, att slippa vara som föräldrarna, att slippa ansvar, att bara få vara den man egenligen är och att bli någon. Men drömmen om ett annat liv skulle också kunna ses som en flykt, bort från föräldrarna, från vuxenlivets krav, från det tråkiga och förutbestämda livet i en arbetarstad och från allt det du inte vill göra. Det var det som slog Springsteen när han skulle spela in sin bästa och viktigaste platta.

Darkness on the edge of town är mörk och Bruce är arg. Det är bara att kolla omslagsbilden för att inse att detta är en man som inte skojar, som om han blir tillräckligt retad rentav kan vara farlig. Albumet tar upp teman som frustration över din plats i livet, ilskan och orättvisan i att somliga föds till lycka medan andra får kämpa hela livet för att överleva. Den behandlar också besvikelsen över att livet inte blev den himlastormande och lustfyllda resa om beskrivs på Born to run. Den vreden kan när som helst explodera i våld och blodsutgjutelse.

Plattan innehåller även andra teman. Rädslan för att bli som pappa; knäckt av det tråkiga jobbet på fabriken och över det faktum att man inte kan ge familjen allt det du skulle vilja ge den, samt den skrämmande insikten att du trots allt kommer att bli som din pappa. Albumet tar också upp sådant som stoltheten över att tillhöra arbetarklassen och att trots dåliga odds göra sitt bästa och alltid kämpa vidare.

Det finns som alltid hos Springsteen en idé med låtarna. Han spelade in massor och strök nästan lika många, varav ett flertal senare kom med på The River, för att de inte fick fram det han ville ha sagt. Men som han säger det med de som blev kvar. Det är tio låtar som spränger sig ut ur högtalarna. Egentligen räcker det att se omslaget, höra musiken, mixen och rösten för att förstå vad det handlar om. Spelet är återhållet, vackert, ibland aggressivt så det stänker. Springsteen behärskar sin röst perfekt och återger känslorna som finns hos personerna i låtarna på ett lysande sätt. Mixen är murrig, mörk och får fram det han vill ha sagt enbart genom musiken. ”Tänk dig en sommardag vid en strand, du har en vacker flicka vid din sida, solen lyser och vågorna skvalpar. Plötsligt panorerar kameran och där – ett lik. Så vill jag att plattan ska låta”, påstås Springsteen ha instruerat killen som skulle mixa.

Den mest centrala låten är Racing in the streets, en vacker ballad om hur det känns när du kommer på att livet lurat dig, att det inte är den gratisresa du hela tiden trott. Ett piano och kille som berättar om sin bil med stolthet, om hur han vinner gaturace efter gaturace och hur han stal sin tjej ifrån en kille som honom själv, på en tävling i LA. Där, mitt i låten och livet, mulnar rösten och resten handlar om att hur hans flickvän gråter sig till sömns varje kväll och om hur de försöker smita från ångesten och besvikelserna genom att köra ännu en tävling. I slutet, när sången tystnar och musiken rullar på, stiger låten till ett crescendo på samma sätt som när en film är slut. Det är oerhört mäktigt och det kan vara bra att ha en näsduk till hands.

I Factory berättas historien om att gå till jobb varje dag, göra sitt bästa och när dagen är slut går man hem till fru och barn med döden i ögonen. Är det helg tar man en blecka och vill det sig illa blir det slagsmål. Varje gång jag lyssnar på den ser jag framför mig den långa raden av cyklande Kockumiter på väg genom Malmö efter ännu en hård dag av båtbyggande.

Den tuffaste låten är Streets of fire där vi möter han, som om vi såg honom på stan en sen lördagskväll skulle få oss att titta bort. För att du vet att om du tittar för länge smäller det, rejält. Kanske är det fabriksarbetaren som druckit för mycket och som inte kan hantera det faktum att det snart är måndag igen och dags för ytterligare en vecka av själsdödande arbete. Gitarrsolot i den är gitarristen Springsteen i sitt esse. Med en rå ton och ett aggressivt spel uttrycker han all den frustration som finns hos människan i fråga. Sista spåret är Darkness on the edge of town. En mörk låt där stoltheten och värdigheten fått sig ytterligare en knäck och det enda som återstår är att lära sig leva med det eller, begå självmord.

När plattan var klar och släppts åkte Springsteen och E Street Band på en turné som gjorde dem legendariska. Att ha sett honom då måste ha varit fantastiskt.